Min lilla kämpe

Jag har alltid sagt att Vera är bra på att anpassa sig, och nu känner man verkligen av det. Hon bara ger kramar då hon vinkar hej och hejdå, säger okej då vi förbereder på byte, somnar och vaknar på strålande humör fast det egentligen alltid är en okänd tillvaro hon vaknar upp till. Det går verkligen så över förväntan ännu.  Men vad jag hatar att vara ifrån henne. Jag vet att hon har det bra med sin pappa och jag vet att hon klarar sig utan mig, men alla celler i min kropp skriker att hon fattas mig. Ska jag bara vara halv varannan vecka? Hel är jag då inte. Tänk alla resor och händelser jag har tackat nej till för att jag ärligt talat inte har trott mig klara mer än ett dygn utan mitt barn, och nu ska det vara såhär plötsligt. Och mitt samvete härjar åt mig alla timmar på dygnet. Jag är så medveten om att det här är på mig. Hon har bara fötts in i en familj i god tro, och så tar någon annan ett beslut som i allra största grad påverkar hennes liv, utan att fråga henne.  Jag vet innerst inne att det skulle gå såhär, och jag försöker påminna mig om alla de slutsatser jag har gjort de senaste månaderna.  Om det bara inte var för att vi skulle behöva dela på henne så skulle det vara rätt.  Jag är alltså ledig från jobb och utan Vera för första gången sedan separationen. Jag kan faktiskt inte påstå att jag hanterar det väl.