lösryckta tankar från en sörjande

Idag är det Williams halvårsdag. Jag försöker att tänka på det som att han har bott i himlen i ett halvt år snarare än att vi borde ha firat hans halvårsdag på jorden nu. Hans mamma skrev det så fint, att barn är en gåva från Gud, som vi får låna och ta hand om, men vi kan inte själva bestämma hur länge. Han är i himlen där han hör hemma nu. Såna tankar ger kraft.Jag tänkte alltid på halvårsdagen som en tröskel. Bara vi skulle komma över den skulle marken på andra sidan vara jämnare och lättare att gå på. Kanske det är lite så, men fruktansvärt förenklat. Bra perioder har alltid funnits, och de har blivit flera och längre på senare tid, men sorgen finns kvar och slår en ibland. Nyligen slog den rätt hårt igen, och jag tror det var på grund av distansen jag ändå hade fått. Det blir en sådan kontrast då minnena och realisationen av vad som hände kommer tillbaka att det nästan tar andan ur en. Ja, bokstavligen ibland.  Jag kommer ihåg strax efter att jag hade blivit mamma, då jag bläddrade på instagram och råkade komma över en bild på ett änglabarn. Det slet så i mig och jag började gråta och led så med föräldrarna fast jag aldrig hade träffat dem, och länge efteråt tänkte jag på den lilla bebisen jag hade sett på bilden. Jag kunde inte greppa att något sånt kunde hända. Ens åt främlingar på andra sidan jorden. Då trodde jag aldrig att det skulle komma såhär nära. Jag pratar lite med William ibland när jag besöker graven. Frågar om mamma eller pappa har hälsat på, berättar om Vera har pratat om honom och säger att jag älskar honom. Men jag försöker att inte prata om hur mycket jag saknar honom. På något vis tänker jag att han är ett litet barn och inte ska behöva bära min sorg ändå. Fast sorg väl inte finns i himlen. Något gott skulle komma ur Williams bortgång också, det visste vi nog alla. Jag tror att för kort tid har gått för att man ska kunna se allt ännu, men för oss har det märkts av konkret åtminstone på ett sätt.Vi har tagit in aftonbön i nattningen. Med vi menar jag jag, för vi har inte samma religiösa övertygelse här i huset. Det är anledningen till att vi inte tidigare bad aftonbön fast det är något jag är uppväxt med, för att liksom hålla det neutralt så Vera sen skulle få göra ett eget beslut om sin tro. Efter Williams bortgång blev religionen viktigare för mig, och hela mitt perspektiv ändrades. Jag insåg att jag behöver introducera min religion för att hon ens ska kunna göra ett beslut i framtiden. Jag är inte hundra procent säker på vad den innebär ens för mig, men jag försöker ta reda på det.Så nu ber vi aftonbön. I början förstod inte Vera ens konceptet att knäppa händerna, så hon klappade långsamt takten då jag bad, men nu kan hon orden och då jag frågar om hon vill be säger hon alltid ja.Det är jag tacksam till William för.Älskade vän, grattis på halvårsdagen!