Hur lockar vi barnen ut?

Såhär ser det ut utanför fönstret från hemmet där jag växte upp. Igår skickade pappa den här bilden och sa "godmorgon" vilket inte alls hör till det ovanliga och att det det var två rådjur som sa hej, det var det inget konstigt med. När jag senare såg bilden igen så reflekterade jag över hur fint det faktiskt är att vi har kvar den här naturen i vår huvudstad. Jag har haft förmånen att växa upp på ett ställe där man valt att behålla den lilla skogen och där man låter mycket av naturen vara ifred. Årsta är helt underbart fint även om det ligger tätt intill stan. Här kan barnen leka djuren kan härja fritt men frågan är hur länge det får vara just så?   När jag tänker tillbaka på min barndom så ser jag bara bilder av hur jag och mina vänner var ute i det fria. Vi valde att åka pulka, leka kurragömma eller bara strosa runt. Det var inge snack när solen sken och idag kan varken sol eller muta få barnen från sina skärmar. Vad jag uppskattar mest från när jag var liten var all lek, alla skratt, allt spring och rent av all den friska luften. Jag kan helt ärligt sakna just att bara vara ute och det är det jag minns som allra starkast. Så hur blir det nu? Det är det finaste minnet jag har från när jag barn men det tar ju ungarna idag inte vara på. Vad blir deras finaste minne? När de redan som små gör vad de antagligen kommer att göra som vuxna, ägna sig åt arbeta och där med spendera mesta tiden inne.