Från min synvinkel.

Jag fick en fråga om jag inte kan berätta lite mer om min depression, och eftersom att anledningen att jag berättade om den är för att hjälpa andra i samma situation så vill jag självklart berätta lite om den! Jag måste dock förvarna om att tiden när det var som jobbigast är väldigt suddig för mig, och jag har tappat väldigt många minnen (både från barndomen och från senare tid) på grund av antingen mitt mående eller medicinen.    Jag tror att allt började på högstadiet. Jag började bli skoltrött, käftade emot lärarna, stormade ofta ut från klassrummen och hamnade även i slagsmål. Alltid när jag var yngre så har jag varit otroligt lugn och jag har alltid varit någon slags favorit hos lärarna. Har aldrig haft något större bråk eller vågat säga emot någon. Så jag märkte ju själv att något hade hänt med mig. Men jag antar att jag bara lät det vara, eller antog att det var för att jag var i tonåren, för jag pratade aldrig med mina föräldrar om det här.  När jag gick i sjuan så tog en klasskompis livet av sig. Vi var inte nära vänner, men en sådan händelse påverkar alla och eftersom att jag just gått igenom den sorgen så fanns tanken på självmord ingenstans hos mig just då.    Jag tror att det var i början på nian som jag vågade berätta för mina närmsta vänner och min mamma att jag gillar tjejer på samma sätt som jag gillar killar. Det var något som hade legat och grott hos mig länge och det var något som var otroligt jobbigt för mig att berätta. Fick blandad respons av det. Min dåvarande bästa vän har inte pratat med mig sedan dess och det var självklart sjukt jobbigt. Det slutade med att jag inte vågade berätta för någon fler, varken för resten av min familj eller för fler vänner. Men - jag gick ut högstadiet med bra betyg och tänkte att jag äntligen skulle få börja om på nytt!    Sommaren innan gymnasiet började mina sömnproblem. Jag tror inte att jag sov en hel natt på hela sommaren, jag vaknade flera gånger varje natt. Och det tär på både kropp och psyke. När jag väl började gymnasiet så blev det ju inte bättre. Jag började i en klass med 15 jättefina och (åtminstone i mina ögon) självsäkra tjejer. Eftersom att jag aldrig haft ett bra självförtroende så blev det ännu ett stressmoment för mig - jag ville ju se bra ut varje dag och alltid ha något bra att säga, istället för att visa min blyga sida. Det höll en månad ungefär, sedan bröt jag ihop. Jag började prata med en kurator på skolan, som hjälpte mig mycket. Hon visade mig att jag faktiskt är bra som jag är, och att trots allt jag varit med om så kan jag leva ett bra liv så småningom. Jag berättade för henne om min sexualitet och tillsammans bestämde vi oss för att jag skulle berätta för min klass. Och en dag gjorde jag det. Jag vet inte varför, men jag trodde att de skulle tycka att jag är äcklig, och tro att jag valde spa-linjen bara för att det är en klass full av tjejer (vilket jag självklart inte gjorde - jag valde linjen på grund av massagen, som jag då var väldigt intresserad av). Men tji fick jag. De accepterade mig och gjorde ingen stor grej av det. I samband med detta vågade jag också berätta för resten av min familj, som också alla tog det bra. Det stärkte mitt självförtroende, för stunden åtminstone, och jag trodde att jag mådde bra nu. Jag slutade prata med kuratorn och mådde bra i ett par månader.    Efter jul bröt jag ihop igen. Min familj visste fortfarande inte hur jag mådde och efter att ha låtsats må bra ett helt jullov var jag helt slut. Skolan blev min frizon - där jag hade någon jag vågade prata med och där jag kunde gråta ut. Min förra kurator hade slutat, och jag fick byta kurator två gånger. Jag började också gå på samtal hos ungdomshälsan, men där trivdes jag inte. De ville att jag skulle börja äta antidepressiva, men eftersom att jag var minderårig så innebar det att de behövde ha mina föräldrars tillstånd, vilket blev ett tvärt NEJ. Jag åkte till London en vecka och allt kändes bra. Det var skönt med ett miljöombyte. Det var när jag kom hem som det blev som värst.   Hela den helgen låg jag vaken. Det enda jag kunde tänka på var olika sätt att ta livet av mig. Och det värsta var att jag inte själv ville ha de tankarna, men jag hade dem ändå. Tre nätter låg jag vaken och grät. Jag beslöt mig för att antingen ta en överdos eller hoppa framför ett fordon. Nu var det bara tidspunkten som skulle bestämmas.    Jag var så otroligt rädd för mig själv, för mina tankar. Jag glömde allt om min klasskompis död - hur det hade känts för omgivningen. Jag tänkte att det skulle underlätta för alla om jag bara försvann. Jag skulle inte behöva besvära någon med mina problem längre. Jag trodde på riktigt att ingen skulle sakna mig.    Som tur var så finns min handledare. När jag kom tillbaka från påsklovet så tog hon mig åt sidan och frågade hur jag mådde. Jag var tvungen att vara ärlig. Jag försökte att ljuga och säga att allt var bra först, men jag bröt ihop än en gång. I slutet på dagen sökte jag upp henne igen och med hennes och en kurators hjälp vågade jag berätta för pappa om mina tankar, och vi åkte till akuten. Där fick jag träffa några läkare, och slutligen en jourläkare från BUP. Pappa ringde mamma någon gång under det här kaoset, jag ville inte berätta för henne själv.    Eftersom att jag hade en plan på hur jag skulle ta mitt liv och inte litade på att jag skulle kunna hindra mig själv så blev jag inlagd på BUPs akutavdelning. Pappa och mamma turades om att sova med mig och vara med mig på dagarna. Det var så skönt att vara där. Ingen förutom mina lärare visste om att jag var där, alla trodde att jag låg hemma sjuk eller liknande. Ingen försökte nå mig och jag fick lugn och ro för att vila upp mig. Jag började äta antidepressiva och lugnande tabletter för att kunna somna på kvällen (nu hade jag inte sovit många hela nätter på nästan ett helt år). Jag fick en kontaktperson på BUP och blev utskriven från avdelningen efter en vecka. Efter ett par dagar hemma orkade jag gå tillbaka till skolan. Jag var på BUP minst en gång i veckan och det hjälpte mycket. Mycket om min uppväxt kom fram, händelser som mina föräldrar inte ens visste om.    Nu vågade jag prata med mina föräldrar igen. Det var så skönt att de visste. Visst har det varit mycket upp och ner med mitt mående sedan jag började gå hos BUP, men nu när jag har ätit medicin i drygt ett år så kan jag själv känna stor skillnad på mitt mående. I höstas började jag gå i skolan 50%, då jag inte hade orken för mer. I våras ökade jag till 75% och tanken är att jag ska öka till 100% igen nu i höst. Det har funnits dagar då jag övervägt en överdos även sedan jag började äta medicin, men nu känner jag att jag kan söka hjälp hos mina föräldrar istället för att ta ett dumt beslut. Och eftersom att mina lärare och min klass vet om att jag inte alltid mår så bra, så är det inte längre någon större press att gå till skolan. Jag gör så gott jag kan och bättre kan jag inte göra.    Jag har fortfarande bättre och sämre dagar, men om jag jämför med i april förra året, då jag blev inlagd, så är det mycket bättre. Då hade jag högst en bra dag på en vecka, och nu har jag kanske tvärt om - en dålig dag på en vecka. Självklart är det olika beroende på situationen i övrigt, men jag kan säga att jag mår bättre nu åtminstone.    Rådet jag vill ge till er där ute som mår dåligt är att prata med någon. Och var ärlig när ni pratar - berätta att ni mår skitkasst om det är så ni mår. Människorna i din omgivning är inte tankeläsare och jag vet själv hur svårt det kan vara att läsa av någon. Det finns hjälp att få. Prata med era föräldrar, syskon, vänner, lärare, kurator - ja, nästan vem som helst. Be dem om hjälp att söka hjälp vidare om det skulle vara så. Även om det inte känns så nu så blir det bättre. Jag lovar. Och ni får alltid skriva av er i kommentarsfältet - jag läser alla kommentarer, och om ni inte vill att de ska publiceras så gör jag givetvis inte det. Ta hand om er.