Min första livskris

Jag har en känsla inom mig. En känsla av tomhet. Det värker i bröstet då jag tänker på att allt är över. I morgon är det måndag, och jag ska inte ställa alarmet på 07.00. Jag ska inte sätta mig i bildsalen aka skabbrummet och invänta Andte som så klart är lite sen. Vi ska inte diskutera helgens händelser och vilka filmer vi har sett. Jag ska inte fråga Mikaela vad vi får till lunch. Jag kommer inte att mötas av Obama då jag öppnar skåpet. Jag kommer inte ens ha något skåp att öppna. Inte heller kommer jag att hälsa på alla underbara lärare i korridoren.   ...Kommer min cykel någonsin stå parkerad utanför Luspengymnasiet igen?        Även om jag ännu inte hittat glädjen i att vara ledig så var studenten en riktigt rolig dag/kväll. Bilderna nedan är till pappas förtjänst. Tack o bock.     Le Peter. Bästaste. Stipendie 3000 spänn. gött. Tal i kyrkan.    Placerade mig strategiskt mellan de två brunaste.        Rosa är ingen favorit, och bilden.. Ja annars så var det fint, mitt plakat.     Linnea känner sig tjock och fet då LillLinnea kallar henne för storLinnea. Vilket är lite roligt.         Juste fasen.. Den här måste jag ju sprätta också. ...vänta nu, hur är det man gör..? Läääskigt. Lina, hjälp mig! Here we go! Snart flyger den, snart flyger den!! Där flög den.   och det var ofantligt roligt ännu mera roligt   Vi tar livet med en nypa salt... Citron och tequila Hellre samhällsinsats än naturkatastrof     Mitt kära SA-11 må vara ett minne blott. Men ett fint sådant.