Fem dagar

Med musik i mina öron sitter jag och räknar dagarna jag har kvar i Storuman. Fem dagar är vad jag har. Fem dagar att umgås med alla som ligger nära både vänster förmak och höger kammare. Det känns overkligt och tomt på något vis. Allt jag är säker på, allt jag vet av, allt bara vänds upp och ner, snurrar tre varv motsols och ett halvt tillbaka. Länge har jag beklagat mig över att jag bara följer samma spår. Att allt sker mest på vana. Jag har gått på samma stig i över 19 år, men nu när det börjar bli dags att vika av från den känns det plötsligt tungt. Är det något fel med att älska det man redan har? Varför ge upp det som fungerar? Men så tänker jag på vad mycket jag kommer missa och hade missat om jag aldrig någonsin testat något nytt.   Nya vanor, vänner och en ny verklighet. Det är med skräckblandad förtjusning jag räknar ner från fem. Men ni ska ha klart för er, att det och de jag lämnar, är vad jag alltid kommer att kalla för hem.     Ett halvdeppigt blogginlägg senare kallar sängen och nedräkningen fortsätter. / Linnea