Dyster

Han stirrade ner i sina händer, besviken över dagens verk. Allt han hade lyckats åstadkomma var några få kronor. Förra veckan var  det samma visa, och veckan före det. Han tog på sig sina byxor igen och började gå den långa vägen hem till sin bostad. Året var 1994 och inflationen hade rusat iväg de senaste månaderna, något han var mycket medveten om. Huset var belagt längst bort i byn, bredvid charkuteriet. Han hade flyttat in i köket där sedan ett par år tillbaks, då hans morbror gick bort. Han tog av sig skorna och slängde sig besviket ner på sin säng. han sparkade sig besviket av sig byxorna och kröp besviket ner under täcket, besviket. det var becksvart i huset, februarimånen lyste kallt in i rummet. Timmarna gick men han kunde inte sova. Han tittade besviket ut i köket. På köksbordet stod frukosten fortfarande kvar, den uttorkade skinkmackan som han lämnade hade börjat resa sig upp som en nattens vålnad. Han suckade och vände ner ansiktet i kudden igen. Mörkret var välkomnande. Han suckade besviket och somnade in. Han vaknar igen av att solens första strålar letade sig försiktigt in mellan träden och in i hans enkla gemak. hans byxor hade traskat iväg under natten, hans skor likaså. Han suckade djupt och kastade av sig täcket. han var en välhängd man, ingen tvekan om det. Han suckade, ställde sig upp, åt upp det resterande av gårdagens frukost och traskade ut i den kalla februarimorgonen, utan byxor och skor. Hans penis släpade dystert i snön där han gick fram, ut igen för att samla pengar.     / Karl Samuel von Andersson