Värdelös

Just nu så spelar det ingen som helst roll. Det gör ingen skillnad om du säger motsatsen. Jag kommer inte tro på dig och dessa vackra ord som du säger. Jag känner mig som en dålig vän, dotter, släkting och att jag är en besvikelse för människorna som är otroligt viktigt för mig. Jag är inte är en dålig person och det vet jag mycket väl, problemet är jag är så fruktansvärt jävla vilse inombords. När ska jag känna någon? Vad ska jag känna? Vad är det du förväntar av mig? "Jag står fortfarande" dyker upp i mitt huvud, men sanningen är att jag är ett nervvrak. En dålig byggnad som borde rivas och byggas upp på nytt.  Jag skakar av rädsla, sorg och bestörtning även om det inte syns. Ta mig bort från detta helvete, håll min hand och få mig att verkligen tro på de fina ord som du säger.