Vad bär du med dig främling?

Foto: Frida Perhson Modell: Malin Åhman och Frida Stål.  "Kom nu, sätt fart!" säger en del av mig. "Nej, stopp! Stå kvar här!"  säger den andra delen och tvärnitar. Så känns det för mig vid detta tillfälle. Min hjärna har vilja att fortsätta framåt, nå målet och klara det som jag planerat i samma tempo som varit. Men min hjärta säger stopp med en kropp som inte kan slappna av och det känns precis som vi tvärnitar hårt. Plötsligt har vi nått ett hinder och flyger vi okontrollerat framåt.  Hinner fundera på om vi har bälte? Hur svårt skadad blir vi?     Denna vecka som jag ska påbörja är halvvägs kvar till mållinjen när det gäller studier. Fy fan om jag inte tar mig hela vägen fram. Samtidigt måste jag fundera på prioritera bort något. För i dagsläget hinner jag knappt med studierna,  absolut inte arbetet  eller privatlivet. Det känns som jag halkat efter men ändå ligger jag i fas på något sätt, det är en konstig känsla. Vecka fyra  som vi lämnar nu inom studierna har varit ångestfyllt, stressigt och lett till en allt oftare huvudvärk. Sömnlösa nätter med tårar och jag har dessutom nått stadiet till att börja sörja.  Jag har varit rädd att jag valt att fly från sorgen, begravt känslor i arbete och studier. Men nu vet jag att så var inte fallet. Det tog tid, jag valde att fokusera på att jobba mot min framtid och drömmar istället för rulla tummarna i väntan på  bearbetning av sorgen. Jag flyr inte och det är skönt att veta.  Något som jag verkligen fått jobba med denna vecka är tålamod och acceptans. Av känslor, tankar och mående. Nu är det dags för födelsedagsveckan och sista veckan som 27-åring.  Det väcks mycket tankar och nostalgi detta år, eftersom jag föddes en lördag och välkomnades av en stor familj. Några medlemmar har lämnat, andra tillkommit och jag känner enbart kärlek samt tacksamhet. Att de varit med vid mitt första andetag, jag fick dela deras sista och att med personerna som är kvar så delar vi samma luft.  Så oavsett vilken vilja som jag lyssnar på, full fart framåt eller bromsa så kommer den alltid vara delar av mig som vill mitt bästa. Bromsa för att vara rädd om min hälsa. Drivande för att se till att vi kommer framåt mot mina mål. Det är bara att titta på bilden i detta inlägg. Åtta år sen den fotograferades och jag har upplevt så otroligt mycket sen dess. Hade någon nämnt att jag i framtiden skulle studera flertal olika kurser, jobba och vara fri från arbetsförmedlingen på samma gång - så hade jag knappast trott på det.  Förmodligen tvivlat på min egen förmåga att kunna hantera det.  Samma reaktion skulle det bli när det gäller min personlighet, den dåvarande passionerade fotografen som numera funderar på ta en examen inom svenska, pedagogik eller litteraturvetenskap i stället.  Om ytterligare åtta till tio år, var är jag då? Hur ser mitt liv ut? En sak vet jag säkert. Det är att familjen kommer alltid vara lika värdefull för mig och jag kommer inte vara 28 år längre. Så nu ska jag försöka njuta av den sista tiden som 27-åring och sen påbörja den nya ålder med publicering av massor av roliga saker. Tack för mig. Ta väl hand om dig!