Tre små potatisar

"Tre små kokta potatisar till lunch. Det var allt jag tvingade i mig för syns skull.  Annars hade jag slutat äta. " Jag minns inte riktigt om detta började tidigare men absolut från sjuan till nian blev det starten till dagens problem då jag hade målet att gå ner i vikt, eftersom jag var tjock! Vuxna påpeka det och ville att jag skulle gå ner i vikt. Vuxna har alltid rätt, de ska man lyssna på eller hur?  Det var ingen som tala om hur man gjorde för att gå ner i vikt, så för mig fanns bara en lösning och det genom att sluta äta i skolan. Jag lyckades gå ner i vikt, framför allt när jag blev sjuk en längre period och i samband med sommarens värme blev det en kombination som gjorde att jag rasade i vikt. Jag var så nöjd med äntligen vara smalare!  Tillbaka i skolan kallades jag för underviktig för en gångs skull, häftigt tyckte jag! Men konsekvenserna av min snabba viktminskning var att jag skulle börja äta igen och radera mina framsteg mot ett smalare liv.     Idag upplever jag att jag inte kommenterar kritiskt till andras mat eller matvanor, för jag vet inte deras resa eller förhållande till mat. Gör jag någonsin det så är det av oro för personerna, deras hälsa och för att varna om konsekvenserna som kan bli. Jag kommenterar inte heller negativt om vikt eller utseende hos andra, sprider bara kärlek för var och en slänger ut en massa fulheter och hat till sig själv ändå. Alla är vackra som de är!  Så varför möter jag så många kommenterar om mig och min mat? Duger jag inte? Dessa ord som förstör hela min aptit, livsgnistan och får mig att känna mig så värdelös som person. Känslan av att jag måste gå ner i vikt för att bli älskad.  "Har du provat med detta istället för det där?.." "Du är lite tjock, du borde äta mer så här..." "Det är så dåligt med näring i det där"  "Är det något fel på maten?" "Vad lite du äter!" Det finns inte en måltid under alla år som jag inte har hört någon av dessa meningar från vänner, bekanta men också familjemedlemmar.  Jag är snart 25 år, men upplever fruktansvärt stor stress och ibland ångest inför måltider eller möten med något ätbart. Alla dömer mig känns det som, så jag har nästintill slutat äta tillsammans med andra. Det går bra i vissa sammanhang om jag är förberedd på att äta med andra men jag undviker det helst och äter inte några större mängder.  När någon vill bjuda mig på mat, så tackar jag oftast nej och känner mig så fruktansvärt dålig. Till vissa personer förklarar jag varför, men andra gånger får en dålig ursäkt släta över det hela. Ursäkter som jag använder för att jag orkar inte förklara eller inte lyckas så personerna förstår varför. Ibland önskar jag att oftare kunnat sitta ner och äta i god stämning med alla dessa fina människor som jag känner. Men alltför många gånger känner mig så kritiserad, bevakad och hur paniken växer inombords när det känns som om jag inte kan svälja maten. Stressen, känslan av att vara fångad i en fälla och viljan av att bara fly från matbordet är så standard att jag verkligen undviker sociala sammanhang i samband med mat. Till och med att äta hemma med mina föräldrar är svårt, oftast väljer jag att äta i ett eget hörn och ha något som distraherar mig från att börja fundera på hur man sväljer mat eller känna efter allt för mycket om hur jag mår när jag äter mat.  "Alla dömer mig så hårt känns det som, så att jag har slutat äta tillsammans med andra. Det går bra i vissa sammanhang om jag är förberedd på att äta med andra men jag undviker det helst. " Jag är ändå stolt över min resa när det gäller mat, det började med tre potatisar under grundskolans sista år och nu kan jag ibland få aptit, hunger och matlust vilket är nytt för mig. Men det finns fortfarande perioder då jag inte alls vill äta och äter max en måltid per dag, måltiden som är för "syns skull". Svältande sker ofta i samband med kommentarer, depressioner och dåligt mående.  När jag lyckas i livet med det som anses vara totalt omöjligt i mina ögon så vill jag dela det med andra, precis som vem som helst.  När jag lyckas få i mig det vad folk kallar för den viktigaste måltiden; "frukosten". (som jag för övrigt inte ätit sen jag var riktigt liten) känns det otroligt stort! Men sist blev det fel när jag ville dela den nyheten och det ledde till detta inlägg, då jag publicerade en bild på en frukost och direkt blev reaktioner i form av kommentarerna som handla om att det var helt fel frukost och brist på näring. Jag raderade inlägget och sen vlle jag inte äta något mer den dagen.   Jag vill kunna äta och njuta av mat oftare, för jag äter fortfarande för lite ännu. Men hur kan man få en bra förhållande till mat när vad man än göra så tycker samhället att det är fel?  Jag vet bara att jag vill inte längre kämpa med svält och absolut inte längre få kommentarer. Låt mig och andra få äta utan kritik! För jag vill börja umgås med er utan känna mig dömd, kanske till och med bli älskad för den jag är och inte för vikten eller utseende jag har.