Till sist gick jag sönder

2018 - Mars.  Till sist gick jag sönder. Inte i några tusen bitar utan miljoners bitar, utspridda som aska över hela världen. Något var fel, det kändes i hela mig. Press och stress från alla håll, även från människor som menade mig väl. Krav, mål och allt det där jag aldrig kunde bli eller vara, jag kunde aldrig räcka till så som den jag är. Käkarna spänd som en fiol, varje dag biter jag ihop. Måste hålla stressen under kontroll och jobba hårdare, om nätterna gnisslar jag tänderna för det gör jag så fort jag är stressad eller pressad. Huvudvärk oftare och värre än vanligt. Händer som skakar, fumlar eller knyts ihop som om jag vore redo för att slåss. Ångesten visade sin fula nuna även  i dagsljuset nu. Kändes som om jag fick något i halsen och långsamt kvävs jag, framför allt vid sociala tillfällen och så fort mat var inblandad. Tillsammans med andra kunde jag inte umgås, kände mig alldeles för granskad och jag kunde absolut inte äta ihop med andra då tuggorna växte i munnen eller fastnade i halsen för att jag kunde inte svälja. Det kändes som om minnet påverkades, det kunde bli tomt i huvudet och jag letade febrilt efter nästa ord men istället kommer tystnaden mitt i en mening. När jag var trött så kunde jag nästan inte ens uttala enkla ord och till sist var jag mestadels tyst. För jag var ju så trött. Det allra mest oroväckande tecken som jag märkte att det verkligen var fel på mig, tomheten… det fanns ingen glädje eller drömmar utan bara tomhet.  När det väl fanns känslor att visa: ilskna utbrott som fick mig lika stark som Nallemaja med dunderhonung men lika ont i magen fick jag efteråt för det kändes inte bra när jag rivit eller slagit sönder saker. Likaså attacker av gråt som plötsligt kunde komma var inte heller lik mig. Inom mig bar jag så mycket känslor mest ilska samt sorg, något som jag aldrig upplevt eller arbetat med tidigare. Det tog tid, men till sist gjorde jag det där samtalet till läkaren. Jag blev sjukskriven under en månad, då märkte jag hur mycket jag egentligen hade burit mina axlar. 2019 – 1 år senare Jag har fortfarande i stressande perioder ont i käken och axlar, men inte hela tiden och varje dag som för ett år sen. Jag biter inte ihop käkarna och knyter nävarna i sociala sammanhang. Skakande händer har jag fortfarande känningar av främst när trötthet hänger över mig, ett vanligt tecken på utmattning är också att jag inte riktigt vet vilken nyckel som hör hem (en är gul och en silver, självklart vilken som är vilken annars). Det kan också vara svårt att sätta i nyckeln i dörrlåset ordentligt utan fokusera och ge mycket energi till det. En annan symtom är mitt skrivspråk och tal, för jag skriver knepiga saker eller inte riktigt kan uttrycka mig/sluddrar. Ångesten har dämpats främst för jag har jobbat med det, hittat andningsövningar som funkar för mig och ändrat på kosten en hel del då gluten tydligen ska vara en utlösande faktor till ångesten. Utbrotten berodde på stress, ångest och alltid säga "Ja" för annars var man oduglig eller värdelös. (Trodde jag!).Jag fick en månads sjukskrivning, skulle behövt mer tid men hade jag varit sjukskriven längre utan ersättning så hade jag fått börja om helt från det jag vunnit tillbaka under min lediga månad. Jag är inte helt återställd, men känner allt mer och oftare en positiv inställning även det finns en del dagar tomhet blandat med humörsvängningar finns. Idag ser jag värdet i mig själv och försöker leva där jag inte tar allt så personligt eller känslomässigt. Det är det allra svåraste för alla skyddsmurar och nät som skyddar försvann, man blev naken och sårbar. Allt blev och blir ibland förvandlat till personliga krav, måsten och värden som gör mig värd något. ”Men du kan väl söka jobb eller höra dig för där?” – Min hjärna förvandlar det till en stor röd flagga om att jag måste ha jobb för att hålla måttet, gärna heltid för under 75% är inget riktigt jobb. Problemet är att jag klarar det inte, på grund av min hörsel och jag har provat på ett kontor som var lugnt å skönt men slutade i katastrof efter avslutad tjänst och var början på till det som slutade i sjukskrivning under 2018.   ”Vad gör du vaken eller har du inte somnat ännu? Hur kan du sova hela dagarna??” – En tydlig kommentar från omgivningen på det som kanske varit det svåraste att hantera och förklara. För jag vill inte vara vaken om nätterna och sova om dagarna, under en period var jag rädd för att somna av två skäl: jag kanske inte vakna nästa dag eller så har det hänt något med nära å kära under natten.    ”Men piller då?” - Jag vill inte gå på piller för det hjälper bara en stund, det har både studier samt andra personer berättat om sömnpiller. Det är bättre för mig att bli bättre på att balansera livet mellan kost, träning och socialitet samt att försöka reda ut de problem som leder till sömnlöshet, ångesten och nedstämdheten. Ibland skriva om det som sker och som gör en orolig, fundersam och jag är tyvärr extra känslig för händelser och gärna vrider å vänder för jag är en funderare som gärna vill lösa problem.    Något jag jobbar med idag är att jag försöker även uttrycka mitt behov oftare och balansera livets olika delar. Det finns en bättre balansering, men mycket som sker kan jag inte kan skapa distans till och ger mig ofta svårigheter i vardagen. Efter fallit och slagit i marken kan man säga att jag sakta närmar mig att bli en fungerande människa igen. Det var ett hårt fall, men kanske snart är mina vingar hela igen, så också jag kan flyga.