Spår av en plats

Det kom en storm och förstörde allt i sin väg. Stormen nådde aldrig mig eller vägen jag gick, men även på långt avstånd blev jag så otroligt påverkad ändå. Ibland kändes det som om jag var mitt i stormen, fastän jag egentligen bara hade hört talats om den.  Platsen som blev förstörd hade ett högt värde för mig, mycket i form av minnen från barndomen, trygghet och traditioner. Det tog tid, ville inte möta sanningen men en dag började jag vandra till den där platsen. Ju närmare jag kom, dess mer spår av förödelsen efter stormen jag såg. Det svarta hålet växte sig allt  större i mitt hjärta och smärtan blev ett faktum.  Stormen hade förstört mycket men inte allt, det skulle gå att laga med lite tur och energi. Efter ett tag kunde vi alla se slutmålet,  bara för att sedan snubbla på mållinjen. I rasande fart spred sig elden, tog allting och såg till att även jag blev bränd. Sårad möter jag återigen mörkret, tystnaden och förödelsens spår.Detta går inte att laga, elden tog det allra sista som fanns kvar av denna plats. Så otroligt smärtsamt att se människorna gå sönder som porslin, hur de slutade älskade detta ställe och förlorad tro gjorde att de föll ner i sorgens bottenlösa famn, hur mörkret och hatet hade fått dessa människor att vända sig mot varandra.Människorna som en gång var lyckliga packade det lilla var och en ägde, för sedan lämna och gå åt varsina håll. Minnena av det förflutna var för smärtsamma för att gå tillsammans.  Försökte ensam hålla det ljusa, varma, trygga och kärleksfulla vid liv. Jag kunde minns allt det där så väl, fastän det redan då var så länge sedan. Minnena blev mörka, smutsiga och till sist erkände även jag mig besegrad.  Medveten om smärtan och att inget kommer bli sig likt på den där platsen, lämnade även jag långsamt denna plats.