Sann vänskap?

Blir så förbannad och ledsen på dig. Du tar tiden för givet och alla runt om dig. Själv ser jag hur tiden rinner iväg och försöker få dig att förstå, det är en kamp som jag förmodligen inte kommer vinna. Acceptans om att jag inte är lika stor del av ditt liv som förut, det är helt okej men det känns bara som att jag tar farväl av dig. På något sätt är jag döende, den tanken gror inom mig och en mur byggs mellan oss. Jag litar inte på dig längre, vill inte säga något till dig och jag funderar på om vänskapen mellan oss existerar fortfarande. Ibland ser jag tecken, men det är allt för sällan och lagar inte mina känslor. Du var min bästa vän, sen blev du mer sluten och nu vill du inte träffa mig längre. Jag förstår att jobb och familj går före, men du borde ha helgerna ledig eller en liten stund för dina kompisar? Dessa stunder som på sistone har fungerat att träffats, då har du (förhoppningsvis) omedvetet förminskat mig och fått mig känna som en tillfällig underhållning då du inte haft någon annan att träffa. Du kunde lika gärna ha startat en film, åkt till stan, shoppat eller jobbat ännu mer om du är så pass uttråkad. Jag är inte någon som man träffar för att vänner, familj och så vidare är bortrest eller på jobbet. Jag vill inte vara den som är sist att bli vald. Jag är medveten om att jag är krävande ibland, men jag vill inte ge hela mitt hjärta till någon som inte förtjänar det. För att bli en bättre person måste man bli medveten om sina brister, då kan man laga eller försöka ändra det. Jag ser dig som en vän idag, men morgondagen är en oskriven historia och jag hoppas fortfarande att du kommer höra av dig för att visa betydelsen om vad sann vänskap är och vad det betyder för dig.