Rosor till dig

Hej!Det var ett tag sen bloggen fick en uppdatering. Vad har hänt sen sist? Inte mycket har förändrats när det gäller att kriga på och få godkänt, högre betyg är bara en bonus men inget jag orkar sträva efter. Utbildningen ger mig funderingar på om fortsättning följer år två eller om jag ska byta inriktning, om jag fortsätter ska jag läsa planerade kurser eller byta? Hur blir det med examen då?    Letar efter roten till varför jag känner som jag gör, kanske beror det på trötthet och utmattning av årets studier. Vissa dagar vill jag inte kliva upp, men tvingar mig till att göra det. Kanske inte funderingarna funnits om mitt privatliv inte inneburit att slitas åt olika håll och att balansera allting är svårt. Olika gestaltningar av sjukdomar hos älskade människor och maktlöshet inför sandglaset som står framför mig - det är allt för snart slut på sand. Ni som har sett tecknade filmen Hercules, saxen närmar sig snöret - ska det förvandlas till guld och vara starkt? Eller kommer det klippas av så allt dör? Hur det än är, så står jag och kastar upp sanden och försöker få det att rinna saktare. Tiden är för kort.  Sanningen är att jag blir starkare vid tanken över att klara ett helt års studier. Efter nuvarande kurs är det bara en kvar, åtta veckor för vara mer specifik och nedräkningen pågår. Snart är det sommar, kanske ett sommarjobb väntar innan det blir semester med familjen och vänner - få möjlighet att skapa en massa minnen. Ladda upp energi, andas och bara vara i naturen. Den visionen tar mig framåt och blicken stadigt framåt mot mållinjen - full fart mot det bländande ljuset. När kurserna är slut, sommaren här och ledigheten knackar på dörren. Då kommer tänkte jag försöka titta tillbaka på året och berätta för er om bergstoppar men också de djupa dalarna - bra och dåliga delar alltså. Tills dess får ni denna uppdatering och nedanför, efter bilden kommer en text som växte fram en natt då dejten med John blund gick dåligt. Denna text svarar delvis på en annan text som i mina ögon handlar om att kriga för sina och andras rättigheter. Det svar jag försöker förmedla är att det går att välja sina strider eftersom det alltid finns andra lösningar - man måste inte alltid ta vapen som sårar.  Nu står jag här igen.  Svärdet ligger på backen, ska jag ska ta upp det eller inte - kriga eller ignorera? Någon som jag ser som djävulens advokat i form av döden står framför mig. Sprickor i marken, slingrar sig sakta mot mig och det mullrar som åska under fötterna. Marken delar sig i bitar, min familj splittras i smågrupper och vi tittar maktlösa på varandra. När vi lyckas laga sprickorna eller bygga en bro - då dyker allt fler sprickor upp. Förstör allt och allt faller sönder. Snart har vi ingen mark att stå på. Faller vi då?  Jag tror knappast vi får vingar och flyga. Eller är det kanske precis det som vi behöver. Att vi ska falla för att flyga. Släppa taget om rädslan vi bär inom oss. Rädslan om att förlora varandra, inte stå tillräckligt nära för hinna säga det som i våra hjärtan bär och falla ner i det okända. Men om vi faller, räddar vingarna oss - så vi kan flyga iväg? Jag har ingen aning.  Vet bara att jag orkar inte kriga igen. Slåss för att få mer tid. Men jag vägrar ge upp. Bakom mig rinner sanden för fort - i det stora sandglaset. Världens alla färger börjar tvättas ur, hur länge orkar vi i motvind, har vi varit starka för länge och när får vi vara svaga? Nej, djävulen som står framför mig. Denna gång kommer jag faktiskt inte ta upp svärdet. Plockar hellre upp en ensam blomma från marken, går fram till dig och ser hur ditt kaxiga flin bleknar för sedan försvinna. Du får blomman - så du har något skört men vackert att titta på. Varför kan vi inte dela ut rosor i stället?