Nerbruten

Måste vi vara så jävla glad och må bra jämt? Under den sista tiden har jag uppfattat det som så, speciellt från omgivningen och äldre. Hur ska vi kunna rädda någon som mår dåligt och verkligen inte "bara" har en dålig dag? Det hjälper inte att säga "Det blir bättre". Det är som att säga "Du kommer kunna gå på dina egna ben" till en som inga ben har. Eller "Gå och lägg dig, ny dag imorgon!" till en som har ångestattack och inte ser en morgondag. Så mycket okunskap, vi är så feg när det gäller fråga och lägga oss i. Vi ger gärna order till andra, utan att tänka oss för hur det tolkas och vad det skapar hos folk. Ett exempel på order kan vara "Nu ska ni fylla i detta papper och få jobba självständigt!" Det kommer ingen instruktion om hur eller vad man ska fylla i, ser på pappret utan kunna läsa in något. Frustrationen ökar för man tänker "Jag fattar ingenting. Jag är dum i huvudet." Problemet är inte att man INTE kan läsa, det kan jag mycket väl göra men det vi läser går inte att förstå och förmedlar inte HUR, VAD och NÄR man ska fylla i det fördömda pappret! Jag har på väldigt kort tid råkat ut flera gånger för detta, först gången blev jag ledsen och började gråta utan anledning. Inte framför alla, utan i min ensamhet. Sa inte ett ord till någon, ville inte verka konstig utan låtsas som om det var regn på mina kinder tills jag var helt ensam, då av ilska mot mig själv brast det och jag grät ett hav av tårar. Andra gången det skedde frågade jag om hjälp och fick som svar ”Men det är väl klart du förstår det där och kan fylla i pappret!”. Idiotförklarad av mig själv och någon annan, jag fick det bekräftat av min omgivning det jag trodde. Knäckt och nedbruten åkte jag hem, gömde mig i mitt sovrum och sov igenom min förvirring, ilska, sorg och utmattning.