Ner i mörkret

Det borde inte vara någon överraskning att jag faller. Djupare och djupare ner i mörkret. Ropar inte på hjälp, utan ska bara låta min själ dö. Allt för att döda demonerna och kanske lyckas bygga upp en ny person. Det gör inte längre ont, det är bara tomt. Ungefär som man slutar kämpa och bara försöker njuta av det man ser. Synen att istället för osynliga luftströmmar kommer ut från min mun så bildas små bubblor i ett grönt tjock och förgiftat vatten, de blir allt färre och mindre ju längre ner jag sjunker. Försöker minnas hur det kändes att må bra, ser bara vad jag lämnar efter mig och det är inget arv jag vill ge bort. Väntar på att se ett ljus som kan leda mig hem, hitta en väg som inte är lika fullt så hård och svår att vandra. Det finns en sak som dör allra sist, hoppet. Jag har trots allt en liten gnista av tro kvar, en tro på att jag kommer andas ett andetag till och därefter också ytterligare ett. Hoppet om en dag kunna dansa runt och känna glädje som värmer i mitt hjärta. Tills den dagen kommer, ska jag försöka slappna av och njuta av mina andetag även om det är svårt under vattenytan.