Kropp och själ

Jag omfamnar den frid som jag har funnit. Mitt hjärta vibrerar i takt med kärlekssångerna. Det finns inte några sår som blöder,  vågorna inom mig är lugn och vinden är som en smekande sommarvind. Jag älskar denna känsla, står högst upp på berget och bakom mig finns den långa vägen för att nå hit. Små steg tar mig sakta framåt, snart dags för nedstigning men jag vill njuta av utsikten och kanske stanna här uppe eller längst vägen ner en extra stund. Denna gång ska jag ta god tid på mig och inte springa längst vägen. Vänder mig mot solen, blundar och tar ett djupt andetag av den klara friska luften. Känner hur vinden smeker mot kinderna, leker med mitt hår och fyller mig med styrka. Ännu ett djupt andetag och sedan lyfter jag från marken med utsträckta armar. Upp mot molnen som färgas av solnedgången, flyger lika vilt och fritt som fåglarna. Dyker mot vattenytan för att nudda alla färgerna som speglas av solen och min själ färgas i regnbågens alla möjliga färger. Dansar av lätthet och lik en älva över vattenytan, tar några större steg till ett språng för att återigen flyga. Tar siktet upp mot toppen av ett okänt berg och jag är åter bland molnen. På distans ser jag en ensam figur som befinner sig på en klippa, högt ovanför vattnet och min nyfikenhets väcks, flyger fram medan solen går ner bakom mig, och skuggorna blir allt längre.  Natten börjar nalkas och jag kommer allt närmare denna mystiska figur. Stannar hastigt upp, håller andan och fascineras av vad jag ser. Landar sedan mjuk som en fjäder på klippans kant, går ljudlöst sakta framåt för att inte störa och lyfter handen för att dra bort en hårslinga på dennes kind. Känner tacksamhet, personen är så otroligt vacker och äntligen... har jag mött mig själv igen. Precis i denna stund som min själ nuddar vid kroppen, exploderar världen runt mig som ett vackert fyrverkeri och sedan är det enbart nattens tystnad som möter mig. Sakta öppnar jag ögonen,  solnedgången är sedan länge borta men färgerna finns kvar i min själ och framför mig lyser vägen upp av stjärnorna och månen.  Jag tackar min kropp för att den bar hela vägen hit och skyddar själen, för att den överhuvudtaget fortsatte gå framåt. Det gav själen tid att komma i kapp.  Ställer mig upp och blickar ut i mörker innan jag tänder en eld.  Jag tänker stanna här i natt, imorgon är ett oskrivet blad men med själen fylld med alla färgerna och en brinnande inre flamma som kan lyfta mig skvallrar det om att "I'll be fine".   Så jag kan lika gärna vila på denna fantastiska plats lite mer innan nedfärden och möte av dessa okända äventyr som väntar framöver.  När jag vaknade så såg jag denna på Facebook och detta är precis vad jag upplevt under natten, så mycket färg och frihet. Det var detta som denna text försökte förmedla!