Kriget är slut

På den smutsiga marken ligger den som ett hån mot mig.  Så många människor som springer förbi mig, vänder bort blicken eller ser ner på mig. Som ett eko hör jag gapskrattet av hån och vet att allt de ser är en trasig själ som ingenting vet. Men ingen anade vad som skulle ske härnäst, förvånat gapade de när jag tog upp den kalla leriga handsken som var kastad framför mig och reste mig mödosamt upp. Mötte deras blickar, såg hur de sakta ner på stegen och hörde hur skrattet sakta dog ut.  Inombords hände det saker, jag kände hur en målmedveten krigare växte fram och fastän jag innerst inne var trasig så begav jag mig rakt in i kriget ändå för att slåss. Jag accepterade utmaningen! Jag mötte mycket motstånd under min färd och rustningen jag bar blev allt starkare. Jag var en soldat i en kamp för alla som inte orkade stå upp för sig och alla våra rättighet till värdiga liv som människor trots handikapp. Mitt privatliv pausades, jag satsade allt jag hade och ägde i hopp om att vinna.  Tack vare öppna kort, ärlighet och tålamod så nästan ett år senare tog det som kunde likna ett världskriget äntligen slut.  Jag och min arme stod som vinnare. Jag kunde inte låta bli att undra vad jag personligen hade vunnit från kriget eftersom jag allt mer insåg hur jag måste börja om, lära mig leva i nuet igen och jag bar en känsla av att jag har glömt något. Den konstiga känslan visade att jag har glömt hur man lever, skrattar och ler.  Som ett barn på sina första vingliga steg stapplar jag mig fram, försöker att  fortsätta gå framåt fastän mina ben inte bär riktig och försöker öppna upp hjärtat som jag har stängt in, öppnar min mun för att tala om hur jag egentligen mår och inte hur mitt liv sett ut.  Kriget handlade om värdighet, rättigheter och pengar. Det fick jag tillbaka men hur är det med tiden och kostnaden av mig själv? Den kommer aldrig åter och blev en dyr förlust. Förlorad energi och livslust.  Jag kan ärligt säga att jag förstår varför många i denna situation slutar vilja leva. De är inte svaga soldater eller krigare, i deras ögon fanns det förmodligen inte någon annan utväg.  Jag mötte samma mörker och valde nästan gå samma väg, men en outtröttlig tålamod och genom att ta en sekund i taget gjorde att jag kom framåt. Acceptansen till känslorna jag bar gjorde att jag personligen blev starkare och till sist med gemenskap vann jag kriget. Vann tillbaka värdet hos mig och kanske blir denna historia en inspiration hos andra att fortsätta kämpa för deras skull!  För vi har alla samma värde och rättigheter, det finns inte några undantag!