Januari börjar året...

2022 kunde ha börjat bättre. Samtidigt kanske det är "bra" att det börjar dåligt för då kan det senare bara bli bättre. Eller hur?  När det gäller studierna så har året börjat med en tyngre kurs om lagar och rättigheter för sen gå över till en vetenskapligt skrivande kurs.    Jag insåg ganska sent att jag glömt att anmäla mig till omduggan (en slags tenta) och befarade att mitt resultat inte skulle räknas.  Men så fick jag veta att eftersom den skett via Moodle så  kommer jag klara mig denna gång om jag är godkänd. Skönt att slippa göra om den åtminstone! Tentan har jag i skrivande stund inget resultat om, men det blir förmodligen omprov på den också. Så känns det åtminstone.  Framför mig väntar det att hantera eventuellt ett omprov utöver klara denna kurs, som är intensiv och extremt krävande i form av grupparbeten men också individuella uppgifter.  Men tillsammans tror jag att vi klarar det! Förutom studierna som är tung, så har vi under januari förlorat en familjemedlem.  Privatlivet består till stor del just nu av plocka ur dödsbo, planering av begravning och med mera. Stötta familjen så gott man kan. Utöver det så har vi fortfarande en annan sorgeprocess att hantera eftersom en annan familjemedlem somnade in sommaren 2021. Så man kan säg att sorgen är dubbel nu vilket gör det svårt att fokusera, hitta energi och balansera allting.  Även om studierna tar energi, så är det precis vad som håller mig ovanför vattenytan. Det är vad som ger mig tillfälle att inte drunkna i känslostormarna. Ger mig möjlighet att samla mig till en person och hålla ihop alla mina bitar som vill falla isär.   Jag har (utöver familjen) några fina personer i min närvaro, alla dessa personer gör kampen värd att göra. Många dagar vill jag dra ett täcke över mig och glömma. Det stöd jag fått och får av andra får mig att inse att man får ha bra och dåliga dagar.  Det är svårt att se på foton för upptäcka att allt fler personer enbart finns i minnet av gamla foton, filmer och ljudklipp. Man kan inte hälsa på, ringa, skicka brev... det är alldeles för sent. Det som gör allra mest ont hos mig är att se anhöriga, jag är visserligen också en sådan men att se familjen i tårar, smärta, stressad, sorg och utan leende. Se hur allting faller i bitar och förstörs är nog det svåraste.  Så året kunde ha börjat bättre för vår fina familj, men jag hoppas på att februari kommer vara en lättare och bättre månad för oss alla! Vi får ha nedräkning till våren, då brukar allt känns ljusare och bättre än vinterns mörka månader.