Hörsel del 2 av 3

Hur var det att gå i en vanlig klass i skolan - Gymnasiet?  Jag lämnar nu barndomsåren bakom mig, kanske det nya och spännande steget mot vuxenlivet innebär att det blir bättre kommunikation och mer hjälp från lärarna. Det kanske till och med blir mer frihet, mer energi till ett privatliv och bättre kommunikation. Med facit i handen blev det tvärtom. De allra första dagarna var allt så nytt och spännande, men efter en eller två veckor så började jag inse det faktum om att hjälpmedel som mikrofon var värdelös. Återigen så hamnade den i lärarnas fickor eller förblev avstängd, så jag tog ett beslut som jag hoppades på skulle ge mig mer energi. Jag tog bort hjälpmedel och använde enbart hörapparaterna eftersom jag ansåg ljudnivån blev jämnare, jag blev inte lika trött på en gång och det kändes bra att inte behöva säga till när tekniken inte funkade för det om något tog energi som jag kunde lägga på annat.  Att jag slutade med hjälpmedel, det märktes i långa loppet hur mycket jag ansträngde mig för att lyssna och fokusera för att hänga med på lektionerna. Långa dagar i samband med ansträngningar att höra blev ett resultat av att ständigt vara trött och under dessa åren var början på att få min identitet som ”Den trötte” och förföljer mig än idag. Den stämpeln går inte att tvätta bort hur mycket tvål och vatten jag än använder, det är tragiskt. Just under den tiden hade jag inte någon kunskap eller information som jag kunde luta mig mot, jag trodde det var en fas som sträckte sig genom alla åren. ”Tonårsåren”, dåliga matvanor, vitaminbrist, otränad och mycket mer fick jag höra som ursäkter eller fick förfrågningar om när jag sa att jag var trött. Ingen, inte ens jag tänkte på att det kunde bero på hörseln.   Det var inte enbart avskaffande av hjälpmedel som blev en stor förändring för mig under gymnasiet. Jag började även sätta upp håret och det var något jag inte vågade förut. Rädslan som jag haft tidigare, den släppte taget och jag insåg att jag är hörselskadad. Det är vem jag är och min sanna identitet även om jag rör mig bland hörande! Jag borde inte skämmas för den jag är!  Gymnasiet var en början på resan att hitta min egen identitet, mina talanger och få mer kontakter. Konstigt nog så började jag först då inse att jag är hörselskadad, men ändå märktes det inte utåt eller hördes för varken hjälpmedel eller större uttalsfel hade jag. Samtidigt som jag började min egen resa så uppfattades jag ändå som en hörande, okunskap lyste som en röd varningslampa i min omgivning och det trots att på denna skola var jag inte ensam. Vi var minst tre personer med hörselnedsättning som studerade på samma skola, mina funderingar kring det är om det inte skulle det ha funnits lite mer kunskap och intresse från skolan då?    Sammanfattningsvis så var det en givande tid när det gäller min personliga identifiering och hitta mina talanger. Men att det skulle fortsätta vara lika mycket ointresse och okunskap, det trots att vi var fler på skolan med hörselnedsättning. Hur många ska det krävas innan intresse väcks och man börjar samla på sig kunskap?  Då tänker jag inte enbart på oss med hörselnedsättning, utan allmänt på hur många med samma eller liknande problem krävs det för att man ska börja fundera eller fråga? Med facit i handen så klarade jag skolan för jag tog studenten, men det kostade mig otroligt mycket energi  och stora delar av mitt privatliv på grund av allt fokus på att lyssna samt bära på en stress om att inte kunna i förtid avgöra när jag behövde höra och inte. Stämpeln som "den trötte"  gav mig också mer stress från min omgivning eftersom jag ville och vill fortfarande inte vara den personen. Många såg mig som lat istället för se varför mitt behov fanns. För helt ärligt så är jag trött på att vara trött, men det är inget jag kan göra något åt utan det kommer alltid vara en del av mig, lika så mitt behov av vila.