Hörsel del 1 av 3

Hur var det att gå i en vanlig klass i skolan - Grundskolan?  Det finns ingen tid som jag minns som hörande även om det kanske har funnits en liten tid då jag faktiskt har varit det. Jag har levt bland hörande och alltid sett mig som en av dom, men det finns stunder jag såhär i efterhand i vuxen ålder, noterar som skillnad mellan mig och mina övriga klasskamrater. Det finns ingen tid som jag minns som hörande även om det kanske har funnits en liten tid då jag faktiskt har varit det. Jag har levt bland hörande och alltid sett mig som en av dom, men det finns stunder jag såhär i efterhand i vuxen ålder, noterar som skillnad mellan mig och mina övriga klasskamrater. Det känns viktigt för mig att inleda detta med att säga att jag verkligen fick vara ett barn och att lärarna gjorde vad dem kunde och orkade både tidsmässigt och med den kunskap samt information de fått. För hela ansvaret låg inte hos dom, mina klasskamrater och inte heller hos mig. Det skulle ha varit gemensamt, tillsammans med andra utifrån som verkligen hade både kunskap och information om hörselnedsättning. Kanske en vuxen person med hörselnedsättning kunde ha talat om det jag inte kunde berätta som barn.  Jag minns timmar, möten och små tillfällen då jag inte var som resten av klassen. En ganska stor tid gick till att lära mig att tala som hörande, träna upp balansen genom att ha extra idrottstimmar och göra enskilda övningar för att bli hörande, precis som resten av min klass. Jag minns även att rasterna ibland var svår för mig, för då skulle man leka olika lekar och jag undvek till sist varje lek som innebar att jaga, ropa eller springa eftersom jag aldrig hörde. Det skapade en känsla av otrygghet. Så jag var sällan med och lekte, men jag minns inte heller att jag var eller kände mig ensam. Idrott, det var nog det svåraste för mig att hänga med i. Andra i klassen kunde göra kullerbytta, jag kunde knappt gå balans på låg nivå. Andra kunde höra vad läraren sa på andra sidan av fotbollsplanen eller hockeyrinken, medan jag var tvungen att fråga mina kompisar för att hänga med och det gällde även när läraren hade mikrofon. Det gjorde att mina kompisar fick ett tungt ansvar, till sist märkte jag att tålamodet från mina kompisar försvann och jag blev nog till sist mer en börda istället för en kompis. Hjälpmedel som användes fram tills jag började årskurs sju, var det oftast något fel med i tekniken eller så glömdes det bort varje dag att startas eller stängas av. Så nyttan av att ha dessa hjälpmedel försvann och jag kunde ha lika gärna varit utan.  Tanken med hjälpmedel var väl att jag skulle få möjlighet att höra mer? Få mer energi? Ge mig chansen att hänga med? Framför allt kanske få chansen att få vara en kompis och inte en börda? Det går bra att spekulera i vad som var bra och inte såhär i efterhand. Efter många förfrågningar så har jag funderat på vad som var bra, vad kunde ha förbättrats och vem som hade egentligen ansvaret under min skoltid? Det som var bra under grundskolan var att jag verkligen fick vara ett barn, växa upp som alla andra eftersom att ansvaret inte låg som en tung börda hos mig och att jag verkligen fick chansen att vara ”normal”.   Men jag ser även spår av otroligt stor mängd av okunskap och att jag halkat efter i skolan på senare år, det beror nog mestadels på alla timmar jag ägnat åt ljud och balans istället för att få följa med i lektionerna som andra. Var det så klokt?  För det var inte bara idrotten som jag fick problem med. Engelskan och den sociala kommunikationen med klasskamraterna blev också svårare ju äldre jag blev.     Från sjuan och upp till nian kommer jag inte på några större specifika problem. Då hade hjälpmedel som mikrofonen utvecklas så den fungerade bättre, men det fanns ett problem som återstod: okunskap. Så fort det var en vikarie eller ny lärare så hamnade mikrofonen i fickan, hur eller varför förstår jag inte eftersom jag tyckte jag var tydlig med att gå fram och säga ”Detta är en mikrofon, det är för att jag är hörselskadad.” Vad mer behöver man säga? Sammanfattningsvis så är jag glad över att ha fått timmarna där jag tränat på mitt uttal, för det har gjort skillnad när jag blev vuxen. Men att det gjordes på skollektioner när jag kanske egentligen hade tjänat på att följa med på lektionerna med mina klasskompisar, det är jag fortfarande osäker på om det var rätt eller fel. Samma sak när det gäller idrotten, hur skulle det ha varit om jag lärt mig det andra kunde eller framför allt förstått reglerna i lekarna vi körde med jämna mellanrum samt att läraren försökt ordnat en ljudsignal istället för att ropat kommandon? Kanske hade jag varit tryggare och mer aktiv, för jag tyckte faktiskt att idrott var roligt när jag hängde med och förstod hur allt funkade! Så för att vara barnet som tittat på för det mesta i skolan har jag lärt mig en hel del om att lita på min egen magkänsla, se kroppsspråk hos andra och byggde upp en överlevarinstinkt för att klara skolan. Att bli betraktad som hörande har gett mig en identitet och en gemenskap, samtidigt som det gjorde mig otroligt vilsen när jag blev äldre. På samma gång är jag ledsen att barnet jag en gång var, inte förstod vissa saker som hade med hörsel att göra och faktiskt så hamnade jag utanför fastän alla försökte så hårt att forma mig till en hörande och en del av den normala skolan.        Så Hur var det att gå i en vanlig klass i skolan? – Det var underbart under denna tid på grundskolan, en djup tacksamhet kommer alltid finnas för det som var bra och ni som var lärare under denna tid ska ha ett stort tack, för det formade mig till den jag är idag. För lärarna gjorde inte något fel i mina ögon, inte heller klasskamrater, föräldrar eller jag själv. Det som var felet var okunskap hos alla, för vi var alla nybörjare. Det jag hoppas för alla andra med hörselnedsättning i en normal skola idag är att tekniken fungerar bättre, att energin ges istället för att tas och att ensamheten blir mindre. För personligen var jag ensam mycket, speciellt efter skolan och under skolloven det på grund av kombinationer av tekniska problem och intensivt lyssnande i skolan gav mig mycket ensamhet som resultat.