Försvunnen syster

Vi var riktigt små när vi träffades och blev vänner, vänskapen fortsatte att växa medan vi blev äldre och till sist såg åtminstone jag ett systerskap. Du blev en del av min familj, men nu orkar jag inte ens fortsätta blunda och ger upp med känslan av att bara vilja klippa av banden för de gör för ont och ger mig känslan av tomhet. Det känns som bara jag vårdar och vattnar vänskapen som för övrigt känns så död.  Jag har försökt med så mycket för att få den att gro, till och med planterat om och det gör så fruktansvärt ont att inte lyckas få den jäkla blomman att ens vilja leva.  Jag har sett massor av tecken och känner att allt inte står rätt till, även om jag inte riktigt vet vad som är felet. Om det beror på mig, för den jag blivit eller att du slutat tycka om mig är helt okej. Säg det, istället för att försvinna eller möta mig med tystnad. Du kommer aldrig bli  utestängd från mitt liv för att du talar sanning, inte heller kommer jag sluta undra hur du mår eller var du befinner dig. För jag vill dig fortfarande väl och önskar gärna att fortsätta kalla dig för en av mina närstående.  I mina ögon om hur en vän är så är det någon man kan vända sig till i smått och stort. Någon att lita på och kunna prata med, umgås med och framför allt aldrig tvivla på. Nu för tiden hör jag inte ens av mig  till dig för att tala om "smått", för du har inte tid eller svarar inte. Jag har tyvärr också förlorat ganska stor tillit till dig, när vi väl ses är det otroligt korta stunder då oftast mobilen är fastklistrad i näven hos dig och det känns som om du letar närmaste skjutsen bort medans jag försöker ta till vara på stunden vi faktiskt fått.  Vi kallpratar och inte hjärtligt som vi gjorde en gång. Jag delar inte med mig av det jag skulle ha sagt till en vän och ju mer tiden går... ju större blir känslan av att vi är enbart ytlig bekanta och att vi har tappat bort varandra. När jag lämnar våra träffar känner jag alltid tomhet, sorg och hur något är fel. Att du inte vill tala om det och jag kan inte tvinga dig att tala heller, det gör du när du är redo. Jag känner även att du försöker gömma undan mig som om du skäms över att synas i min närvaro, väljer alltid platser där vi inte känner någon och jag undrar alltid vad jag har gjort för fel.  Andra nämner att jag är din bästa vän och kanske endaste, hur är det möjligt? Jag känner inte det. Hur jag ska kunna kommunicera med dig igen? Var är du egentligen min vän och vad pågår i ditt liv, min syster från svunnen tid? Jag saknar dig!