Fallet

Jag ser en påbörjad stig i djup snö, börjar vandra den men den tar slut snabbt. Till slut är jag framme vid en punkt där man varken kan gå över eller trycka sig igenom snön. Jag måste stanna upp, vänta in en lösning eller vänta på våren som tinar bort snön. Tålamodet tar slut och i ett förblindat försök att ta mig framåt, det gjorde att jag föll och fastnade i snön. Såg slutdestinationen innan fallet och fokuserade för mycket på det, istället för själva resan och kriget som pågick omkring mig. Så här sitter jag, fast i djup snö med kriget omkring mig som växer och kommer allt närmare. Det är kallt, blött och rörigt. Vill hålla för öronen och gömma mig. Någon annan styr och bestämmer mitt liv. Allt jag önskar just nu är lite tid för mig själv och möjlighet till ro, kunna landa på fötterna och kunna se den bästa vägen fram, så det inte blir så tungt och allvarligt hela tiden.   Även om fallet blev mjuk och utan skador, borde jag lära mig av denna erfarenhet och minnas den påminnelsen den ger: sakta ner! Livet har gått alldeles för fort på sistone, rusat förbi mig. Vet att detta budskap är bara en varning, tar jag inte den på allvar… vem vet vad som sker med mig då? Jag kommer försöka sakta ner, förhoppningsvis snart nog så man inom en vecka eller så går på halvfart. Känner jag mig själv rätt så kommer jag hjälpa andra innan jag hjälper mig själv, men vad kommer det kosta? Livet som är mitt känns just nu som den stora kriget på liv och död. Där jag som vinnare kommer få bestämma min egen stig, min värld och mina prioriteringar. Men vem är min motståndare?