En ny dag

Ännu en dag gryr, ljuset når detta mörka rum och istället för att sprida ljuset vidare, stannar mörkret som är lika svart som natten i denna kropp och själ. Denna gryning vaknar folket upp till en grym sanning, många vill inte acceptera och förnekar det, medans andra gråter av förtvivlan. Själv har jag varit vaken större delen av natten, blivit en del av det och sett hur ljuset ändrat rummets form och konturer. För sedan mot tidiga morgonen nås av sorgens svåra nyhet. Hittills är det lätt för mig att sörja och gå vidare i livet efter detta besked, för jag kände aldrig personen men det är ändå en slags påminnelse om att livet är skört. Sorgen är gränslös djupt och bekant även om det inte gäller mig. Jag kan ändå förstå den stora förlusten och sorgen hos de drabbade. Jag har en gång i tiden varit en anhörig som förlorat någon. Livets skörhet och människor som jag faktisk känner, dessa personer som jag bäddat en plats av bomull i mitt hjärta för att kunna förvara ömt. Det gör ont att tänka att en dag finns bara ett svagt avtryck av dig i bomullen och livet fortsätter utan dig, speciellt då jag vet att smärtan inte blir mindre den dag det verkligen sker. Det onda blir inte lättare att hantera för varje gång jag påminns om livets skörhet. Då tankarna nuddar minnet av dig, dunkar hjärtat hårt i mitt bröst eftersom jag verkligen vill kunna ge dig löftet om evigt liv. Jag är bara människa, ändå vill jag ge dig det omöjliga. Precis som du vill för dom du älskar. För mig har livet alltid en mening, fram tills döden skiljer oss åt. Då måste jag hitta en ny mening med att leva tills det är min tur och jag åter får vara vid din sida.