En annorlunda högtid

Det är mitten av oktober. Bara en halv månad kvar till det absolut förbjudna är tillåtet. Ni vet, sätta upp juldekorationer. Spela julmusik. Det är många år som jag varit utan julkänsla. Men i år finns det ett stort behov av glitter, ljus och färger. Mysa under en filt. Kanske dricka varm choklad fylld med grädde och marshmallows. Locka fram den lugna versionen av julen och andetagen som görs med mjuk mage. Inte andan i halsen, som växer till en klump och täpper till halsen. Nej, där kroppen är avslappnad som nykokt spagetti och inte spänd som en gitarrsträng. Vit gnistrande snö. Värme inomhus och i själen. Ledig och avslappnad klädsel, med material som känns extra gosigt. Skratt som klingar, omringar oss som en varm filt. Kalle Anka med vänner som hastigt flimrar förbi i firandet. Det känns så lovande. Hoppfullt.  Ändå vet jag att denna jul, den kommer bli annorlunda. Så fruktansvärt annorlunda. Jag och min familj övade på detta redan förra julen. Då min älskade morfar saknades. Inget var sig likt och energin var som bortblåst. Om sanningen ska fram, så tror jag att ingen av oss orkade dekorera eller fira enligt traditionerna. I år kommer ännu fler personer saknas. Gammelfarmor och moster, båda två förlorade vi tidigare i år. Men nu är det ytterligare en till familjemedlem som kommer saknas. Det vet vi nu. Så orättvist. Hur kommer julen bli? Det är allt jag tänker på. Sorgen hänger över oss. Ett tufft år, som förhoppningsvis försvinner, när nya året ringer in. Vill inte lämna dessa personer bakom mig. Men jag har inget val.  Jag önskar ändå någon form av nystart. För nu är det mörkt. Förutom den ytterst lilla glöden av hopp. Hoppet om en bättre framtid. Trots den enorma saknaden. Bitar av mig, de kommer för alltid vara borta. Jag har förändrats. I spegeln, där ser jag ibland bara en främling och andra gånger glimtar av den jag varit. Innan beskedet hade jag svårt att sova, jag ville inte återigen vakna upp till ännu en sorg och tårar. Försökte skjuta fram det. Hoppades på slippa bära känslan av att behöva vara stark. Stötta min familj. Se till att sorgen blir mindre, locka fram ett leende då och då. Allt det där blev verklighet, förutom att det var tidig kväll när det dystra beskedet kom. Idag är det alla känslor och tankar som stör min sömn.  De dödas dag är snart här. Blir det fyra eller fem ljus som ska tändas? Det var då, nu tänker jag att världens alla ljus behövs. Så det som återstår av året blir mindre mörkt och sorgset. Min familj behöver ljuset, glitter och framför allt känslan av magi. Om det vore en tavla, då behöver vi blanda till en ljus färg. Kanske vitt så det syns mot den svarta bakgrunden? Eventuellt lyckas vi även med rött, grönt, rosa, lila och regnbågens färger också? För människorna som bär svart i denna tavla, de behöver en värdig inramning och påminnelse om att världen inte enbart består av sorg. Även om det för stunden känns och upplevs som så. För mig känns som om vi har fått tillräckligt. Det räcker med tårar, emotionella berg- och dalbanor samt bekantskap med döden. Kan vi få en paus från den vänskapen? Kan vi få andas? Göra bekantskap med änglarna? Återhämta oss? Laga det som blivit trasigt?  Ge dig själv lite tid, tålamod och läkning. Har redan gett så mycket av det. Både under förra och detta år.  Tiden, den har finns inte kvar. Tålamodet har försvunnit. Läkningen funkar inte. Gått igenom sorgeprocessen så många gånger redan. Vad har jag fått tillbaka? Har jag ens lyckats komma framåt eller står jag trampade kvar på samma plats? Är det kvicksand under mina fötter? Ibland flyr jag. Andra gånger tar jag tjuren vid hornen. Biter ihop. Har full förståelse för vad som hänt, för sen inte alls förstå. Är jag vaken? Eller är jag i en mardröm? Höga plågade skrik som ingen hör, de viskar eller tystnar ibland. Salta tårar, svidande ögon och smärtan som sprids överallt. Så mycket händer, så väl inombords och utvändigt.  Mitt hjärtat har lämnat min bröstkorg. Som ett eko studsar tomheten mellan väggarna. Andra gånger rusar mitt hjärta, precis som Grinchens växande, röda och bultande hjärta. Jag förstår inte. Försöker den fly från min kropp? Ibland känns det så. Andra gånger som det vore en blöt trasa. Hårdhänt kramas det, till sista vattendroppen har lämnat. Det är en annan känsla. Är detta normalt? Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Speciellt inom sorgen. Vet bara att det jag kallar för överlevnadsinstinkten, den är på automatik. Tänk inte. Stäng av känslorna. Full fart framåt. För jag är totalt utmattad.