Det blev inte som planerat

"Jag sa att jag skulle gå sakta ner för berget, kanske till och med stanna på några platser. Njuta av utsikten, nuet och samtala med människor jag skulle möta längst med vägen." Resan upp för berget har varit lång och nu är jag på väg ner. När jag går ner för berget distraheras jag av framtidens alla planer och en inre röst som tjatar på mig om att jag varit för långsam och därmed förlorat massor av värdefull tid. Stressen stiger för varje steg jag tar, går allt snabbare och till sist klampar jag framåt som en ilsken elefant.   Gruset knastrar under mina kängor. Krävs bara ett litet snedsteg för att tappa fotfäste innan jag flyger okontrollerat ut över bergets klippkant och rakt ut i tomma intet. Jag faller handlös, gör allt för att mildra fallet och för att inte kraschlanda mot hård mark. Resultatet blir att jag misslyckas totalt.  Hade jag varit gjort av glas... Då hade jag splittras i millioners bitar, istället ligger jag skadad och svag i botten av ett svart hål. Trasig, blåslagen, omtumlad tänker jag enbart att långt där uppe syns ljuset av en blå himmel med små vita moln och sommaren är runt hörnet.  Är detta slutet? Vrider huvudet åt både höger och vänster, letar efter något som ger mig styrka och livskraft men ser bara nattsvarta fläckiga väggar omkring mig. Jag är fast i något som liknar en grop med svart tjock olja som täcker mig bitvis. Jag hör hur personer pratar och går förbi mitt fängelse till grop, jag borde ropa på hjälp men har inte ens styrkan att viska och i tystnad försöker jag samla kraft.  Tiden går på som vanligt. Några månader senare är jag fortfarande kvar här, mörkret har nått till mina ögons blåa färg och slukat all livslust. Allt känns så meningslöst, ingen verkar ha saknat mig under den tid som jag suttit här utan att kunna röra mig och fylld av smärta. Men hur vågar jag ge upp såhär enkelt? Varför saknar ingen mig? Var är min räddning? Försöker bli arg för att känna något, men jag är fortfarande fylld av bara tomhet och mörker.  En vit sten. Den var inte där förut och nu lyser den nästan lika stark som solen i detta mörker. Det tar lång tid men tills sist lyckats jag plocka upp den. Stenen väger inte mer än en krita, den är så vacker, trycker det mot bröstkorgen och låter den trösta. Jag har accepterar mitt öde, blundar medan jag väntar på att det sista mörkret ska ta över. Inleder en annan väntan på att jag därefter ska bli förvandlad till en svart liten sandhög, för sen spridas som aska i vinden och försvinna för alltid. Ingenting händer. Förutom en kittlande känsla som sprider sig i bröstkorgen och ut i resten av kroppen. Nästan som fjärilar som flyger runt inom mig, öppnar ögonen och ser ett vitt avtryck mitt på bröstkorgen efter stenen.  Jag känner långsamt hur något som liknar hopp växer inombords, börjar se möjligheten till att få återvända till ljuset för det var så länge sen jag hade så här mycket energi!  Jag drar mig upp till stående, ostadigt tar jag ett vingligt steg och ännu ett till därefter. Sakta återkommer krafterna, jag förflyttar mig runt, sökande efter en utväg och till sist ser jag en som jag vågar prova klättra. Uppe i säkerheten lutar jag mot en bergsvägg och solen lyser mot mig.  Läker mina sår, mina sanna färger återkommer och återställer mig. Den magiska stenen som jag burit hela resan, flyger ur min näve och studsar längst marken. Jag springer efter och jagar den fram till klippkanten, ser hur den försvinner ner i mörkret igen och jag  stirrar ner på det som jag nyss lämnat. Något obekant växer inom mig, desperation och rädsla. För hur ska jag klara mig ensam? Efter en lång tankeverksamhet antar jag att den gjort sitt och söker nu efter nya människor att hjälpa. Med det i huvudet lyfter jag upp min packning, går sakta vidare mot vad som ser ut att bli en enklare och rakare väg. Inte långt senare pausar jag i vacker miljö, vilar lutandes mot ett träd och skriver i min dagbok:  "Vänner får en vidare i livet och gör det uthärdligt när svårigheter dyker upp, men en god gärning från en främling kan rädda eller förändra någons liv. Längst med livets väg möter vi så många olika människor, några följer med på resan och andra gör bara avtryck som guidar oss vidare. Alla är lika viktiga för oss, precis som våra upplevelser och äventyr skapar vem vi blir."   Lättare till sinne och med nya kunskaper i min personliga ryggsäck vandrar jag sakta vidare mot andra mål, ser allt med nya ögon och med vetskap om att det finns tid för allting. Ingen stress, det blir som det är menat att bli och en dag är det kanske jag som är den som hjälper någon!