DEL 3 av 4 – Eviga väntan

”Kalla vågor sköljer över mig, jag är så frusen och vägen har varit så lång. Vore så enkelt att bara blunda, ge upp och låta vattnet fylla mina lungor helt. Tänker på alla jag älskar, hur jag måste försöka kämpa en liten stund till för deras skull och långsamt kommer jag närmare fastlandet. Till sist känner jag sand under mina händer, snart kan jag äntligen andas ut och börja om på nytt.” Vi är ju alla huvudkaraktärer i våra liv och personligen så har det på sistone varit alldeles för mycket oväder, kaos och känslostormar i mitt liv. Men just nu känns det som om stormarna har dragit förbi och lugnet råder. Nu finns bara ett stort problem och det är att jag är fast på en öde ö.  Så som jag ser det nu, så finns bara två val: fortsätta leva eller ge upp! Ute i vattnet, bland vågorna, där hade det varit så enkelt att bara ge upp, men här på land skiner solen mot mig. Det var länge sedan den värmde mitt ansikte och det känns den som en mjuk smekning mot mitt kalla sinne och frusna kropp. Efter ett tag i värmen känns det som att omslutas av en varm famn. Känslan förstärks när jag tänker på alla kramar jag fått från nära och kära. Jag bestämmer mig för att jag måste försöka överleva för deras skull och inombords hittar jag där och då en undangömd liten glöd. Det tog tid för mig att inse att jag har tagit mig till land och att alla problemen som upplevdes så stora inte är lika överväldigande som tidigare. Ensamheten och utmattningen hänger över mina axlar som två tunga bördor som jag får bära medan jag vandrar runt på ön i min ensamhet. Visserligen är jag skeppsbruten och fast här, men en dag kommer någon hitta mig och föra mig hem till min familj och mina vänner igen. Dagarna går, hoppet om hjälp blir större för var dag samtidigt som jag känner mig starkare och ibland ser jag två par fotspår i sanden. Jag är inte ensam. Denna eviga ensamma väntan är snart slut och jag längtar hem… Fotomodell: Christina Stenberg           Foto och text: Frida Perhson