Del 2 av 4 - Frihetens skrik

”En osynlig kraft håller fast mig och jag slungas runt under vågorna. Jag vet inte längre vad som är upp eller ner, inte heller vad som rätt och fel för jag är så jävla vilse. Jag skriker rakt ut, för jag vill leva ytterligare en minut till, men hur länge klarar jag att hålla andan?” Blundar och försöker tysta ner min inre panikslagna röst. Till sist går det inte att hålla det inombords mer,  skriker rakt ut och andas in vattnet. Skriket skapar ett lugn hos mig, men nu sjunker jag som en sten mot botten och drunknar av allt vatten som jag andas in. Hur hamnade jag här? Den falska känsla av att jag hade kontroll var bara lugnet före stormen, vattnet steg förrädiskt fort och till sist blev det försent. När jag hamnar här så trampar jag vatten ett tag och håller mig strax ovanför vattenytan,  andra gånger går det så fort för vattnet att stiga så jag hamnar under ytan. Jag håller andan i hopp om att stormen ska dra förbi, så jag kan simma upp mot ytan igen och börja andas. Någon frågar mig hur det känns att drunkna. För mig är det precis som om luften byts ut till vatten och mitt i den där känslan av luften tar slut skriker jag för allt jag värd. Ett skrik som lugnar mig, men också skriket som sker i det tysta för ingen hör eller ser. Paniken växer på nytt och allt jag önskar är att få andas igen. Fotomodell: Christina Stenberg      Foto & Text: Frida Perhson