Besvikelsen

Jag bryr mig inte om pengarna som jag slösat bort. Inte heller all tid och kraft som jag lagt ner fastän det känns otroligt bortkastat nu. Jag tycker bara det är så fruktansvärt synd, att kommunikationen inte fungerar mellan oss. Allt jag önskade var att få se, höra och uppleva ett samtal mellan oss. Inte via telefon. Inte genom stress. Inte ta mer av den dyrbara energi som du har och behöver. Jag har lagt ner tid, energi och kraft för att DU ska få en stund till att bara andas. Det är visserligen en plats du måste ta dig till och från ibland, men om du varit här så hade jag haft fullt fokus på dig och ditt mående. En paus. Det var allt jag ville ge dig, men någonstans brast kommunikationen. Jag gav så mycket, trots att jag inte nådde hela vägen fram. Tidigare idag stressade jag för att få ihop en liten och kort men trevlig stund. Huvudfokusen var på dig, och jag glömde bort mig själv. Jag stannade upp i stressen en liten stund, varför stressar jag? En ny tanke dök upp ”Varför skulle du komma?”, det blev till ”Jag är inte viktigt, så varför skulle du?” och där står jag med en osäkerhet som gör mig yr. Det närmade klockslaget då allting skulle ske. Stressen kom tillbaka med mer intensitet. Men ingenstans ser eller jag hör från dig, alla andra förutom dig. Osäkerhet, oro, ilska och besvikelse tar över. Allting bekräftas av din tystnad, jag är inte längre en del av ditt liv. Besvikelsen tar ett järngrepp om mitt hjärta, kramar sönder det. Mörkret kommer tillbaka och besvikelsen släpper sitt grepp för att sedan låta mig falla med trasigt hjärta. Jag gjorde allt för dig, vad mer vill du ha av mig?