Är jag trasig?

I bakgrunden spelas en av mina favoritfilmer, Safe Heaven, filmen handlar i grund och botten om att huvudkaraktären flyr till en liten by, från sin alkoholiserade make som också är polis,. Där hon med falsk namn och färgat hår träffar kärleken på nytt, en man som har två barn och tillsammans med dem  i det idylliska småbyslivet glöms hennes tidigare liv bort.  Klassiskt nog för en romantiskt film blossar snart ett gräl upp, då nya kärleken hittat en affisch på polisstationen som står att hon är en misstänkt mördare och han ber henne lämna byn. Filmen kunde ha slutat där när hon försvinner från byn, men det vore ju ingen romantisk drama film då,  såklart övervinner kärleken allt eftersom han ångrar sitt utbrott och springer efter henne precis innan hon kliver på färjan. Scenen avslutas med orden "Om du stannar, så finns det ingen säkrare plats än med mig... Jag älskar dig". Samtidigt som dessa scener spelas i bakgrunden läser jag krönika efter krönika. Så klart att jag gör multitaskar, jag är kvinna! (ironi) Krönikorna handlar om hur personer hittat sig själv, jagat efter sina drömmar, kämpat för sin sak och hur de äntligen börjat älskat sig själva. Tillsammans med mina senaste upplevelser i privatlivet får detta mig att funderar, är jag trasig? Flyr jag eller följer jag drömmarna? Är de mina eller andras drömmar? Älskar jag mig själv? Svaret blir för mig ganska självklart att det är upp till mig. Det är så att jag kommer aldrig vara mer trasig än vad jag väljer att vara.  Precis som karaktärerna i filmen kan jag vara den som flyr. Stannar kvar. Glömmer eller förnekar mitt förflutna. Använder mitt förflutna till lärdom och något gott. Är den som startar ett bråk. Den som har direkt och ärlig kommunikation. Lämnar kärleken. Släpper in eller hittar kärleken. Allt är upp till mig och hur det ska utvecklas! Det är jag som bestämmer, agerar och får ta konsekvenserna... vad kan jag leva med och vad kommer jag ångra? Det kan enbart jag svara på. Precis som du och dina val, vad kan du leva med eller kommer alltid ångra?  I denna tidpunkt är jag trygg med mig själv, målmedveten kring min egen framtid och påminner tålmodigt mig själv - all kärlek som jag har behöver inte alltid vara till andra, jag behöver också min egen kärlek. Så jag ska vara modig och kasta mig rakt ut i det okända. Sist det hände, det var alldeles för länge sen nu och jag hoppas allt löser sig. Speciellt hoppas jag det inte är ett beslut att ångra i framtiden. Men här och nu tror jag detta är rätt val, min kropp och själ känner enbart lättnad över mitt beslut även om jag snubblar in i det okända.  ________________________________________________________________ _______________________________________________________________ 2022 - 08 - 12. Det är en ganska kall augustikväll och hösten känns som den redan är runt hörnet. Det är bestämt och officiellt att jag kommer hoppa av journalistprogrammet. Ge allt för programmet jag verkligen vill gå. Innan denna tidpunkt, tänkte jag försöka kämpa mig igenom andra året och hoppas på det bästa under sista året.  Men efter lite undersökning och med fakta i min näve kom jag till insikten att mina drömmarna inte har förändrats utan blivit ännu tydligare och samma gäller vid mina behov. Varför gräva gropen djupare när jag kan kliva ur den och njuta av solskenet? För ett år sedan kunde jag absolut inte tänka mig jobba eller för någon vecka sen återvända till arbetsförmedlingen, men i väntan på det som är rätt och mina drömmars mål kan jag tålmodigt göra annat. Jag brinner för det här och vet att det kommer ta mig längre än att bita ihop och nå framgång för "syns skull." Jag mäter framgång utifrån mitt eget specialdesignade mått.   Jag inser att det är tillräckligt länge som jag har gått runt med en ansiktsmask och låtsas, det betyder inte att jag varit falsk mot mina klasskompisar eller person omkring mig, eller för den delen låtsas vara en yrkesroll. Illustrerande kan man förklara det som att under detta år har lagt ett pussel och hittade några bitar som passade bättre och andra som inte gjorde det, för det var verkligen så mycket som var rätt med journalistprogrammet men tyvärr mycket fel. Det var inte hållbart för min del eller ledde mig vidare till den som jag är menad att bli.    Det är tack vare människorna som jag mött, pratat med och lärt känna som lett mig hela vägen hit. Ansvaret för min egen framtid har alltid legat i mina egna händer och gör det fortfarande, men jag vet numera att jag har allt som krävs för att ta mig dit jag vill! Jag är villig att kämpa för det! Så jag är absolut inte trasig, kanske aldrig varit det heller utan bara saknat något och äntligen har jag hittat vad.  Det är dags att ta hand om mig själv, vårda den jag är som person och se till att följa mina egna drömmar. Precis som du också bör göra. Du, förresten är det lugnt om du inte vet var du ska ännu! Det har tagit flera år av sökande för mig och nu kanske jag äntligen närmar mig ett svar på en av mina största frågor!  Kram!