Tid för läkning och oändlig sorg

Det har, en gång för alla, blivit dags. Jag vet inte varför, jag vet bara att det inte går att vänta längre. Det är som en operation som gått snett, och som nu ska göras om. Ett stort fult ärr som ska skäras i, rättas till och göras snyggt. Jag har med omsorg valt hur jag ska gå tillväga.  Och det börjar med ett sommarprat.  Stefan. Han som bär på en sorg så ofantligt stor, så mycket större än min egen. Som inte kan gå vidare. Jag har lyssnat med ett hjärta så tungt att det känns som att det ska lossna från sin plats och lägga sig tillrätta nere vid min ena fot. Jag har andats djupa andetag, blundat och tagit in. Läst om stiftelsen. Om Ebbas Änglar. För första gången vågat titta på en bild av hur hon såg ut. Flera bilder. Bilder av en kista, blommor och minnen. Ebba. En av fem som aldrig fick chansen att leva klart.  Jag lyssnar på P3 nyheter dokumentär. Avsnittet som är inspelat bara ett dygn efteråt. Minns vartenda ljud, varenda filmsnutt som spelas upp i mitt huvud. En film. För att det inte gick att förstå, varken då eller nu, att det är verkliga minnesbilder.  Jag dricker te. Förundras över att jag just idag fick tag i den här tepåsen. Den valde mig mer än jag valde den.  Hör folks skräck genom mina hörlurar. Chocken.  Och jag ser SVTs dokumentär. Jag hör ljuden igen. Ser bilderna igen. Känner skräcken. Igen. Jag ser på Drottninggatan röster om rättegången. Hatar den människa som förstört så många människors liv. Ser för första gången hur han ser ut och konstaterar att han ser ganska vanlig ut. Glädjer mig åt att jag slipper höra hans röst. Förundras över att andra vittnens tankar var så lika mina egna under tiden. Undrar om de brottats med samma demoner som jag efteråt, eller om de bär sina egna.  I torsdags drog jag omedvetna hackiga andetag, andades djupt, lyssnade med blicken långt bort i fjärran, lyssnade medan jag klippte gräs och bearbetade sorg, lyssnade och log, lyssnade och klippte hårt med ögonen men fällde inte en enda tår. Inte en enda tår mer vill jag fälla för den vidriga människan.  För jag insåg att jag aldrig kommer att förlåta, ACCEPTERADE att jag aldrig kommer förlåta. Insåg att ingen annan heller, någonsin, kommer kräva det av mig.  Men jag läkte. Tog mig, 1,5 år senare, några stora steg framåt i den livslånga process allt det här har inneburit och fortfarande innebär. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Frågor jag aldrig kommer få svar på, dåliga samveten jag är på väg att ta mig över, oerhört jobbiga känslor jag bearbetat och rädsla och katastrofberedskap som kanske, någon gång i framtiden, mattas av. Men jag läkte. Lite lite grann. Och jag vågade lära känna ett offer. Lite lite grann. Och än kan jag leva vidare. Det är jag tacksam för.  HEJ ❤