På huvudet i solnedgången

Jag och en kollega slösade skattemedel igår. Vi fick motbud på en körning (dvs vi blev brutna från det uppdrag vi var ute på) och mötte på vägen tillbaka till stationen en av de mest magnifika solnedgångar jag  någonsin varit med om. Vi valde därför att ta en liten omväg bara för att få insupa de korta ögonblick en sån solnedgång pågår. De där få minuterna innan solen sjunker för lågt och försvinner bakom träden. Det var de bäst betalda magiska minuter jag varit med om.  Som vanligt går det aldrig att fånga på bild hur det ser ut när någon tänt eld på himlen, hur det är svårt att avgöra om det är himmel eller hav man ser. Som ett sommarens norrsken. Oerhört fint. Men det var faktiskt inte just det som det ska handla om idag. Det ska handla om huvudstående. Jag har fått dille på att vilja kunna stå på huvudet. Dels för att jag tror det kommer ge mig en styrka och balans i min core och en kroppskontroll som jag tidigare saknat, och dels för att det på något sätt känns befriande att i vissa stunder bara kunna ställa sig på huvudet och se världen från ett annat håll, få nya perspektiv på saker, se det på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag tänkte mig något sånt här.   BildkällaLåt mig säga såhär: jag är inte där än. Nä. Det är jag inte. Men jag är på god väg! Och om jag känner min kropp rätt (och inte råkar dra på mig några oväntade frakturer på vägen dit) så är det inte heller speciellt långt borta. Och då, DÅ, kanske jag kan se en sån här solnedgång från både ett och två håll och hänföras av den dubbelt upp. Ja. Jag ser fram emot det. Tills dess får ni nöja er med den här gamla godingen från september förra årer. Med mycket stöd av väggen "tränade" jag mitt första pass efter Viking och efterföljande halsfluss. Nästan ett år och ungefär 10 kilo sedan nu.  Bra jobbat kroppen, jag är stolt över dig ❤HEJ!