Om solen och livet och döden

Ibland går det tid mellan gångerna vi hörs, du och jag, bloggen. Vi är som en gammal vänskap som aldrig rostar, och som vet var vi har varandra när det återigen är dags att pratas vid. Nu är det dags, uppenbarligen.  Våren kom och eskalerade sjukt snabbt till högsommar. Det var skönt! I cirka två dagar. Nu är jag mest grinig, korthuggen, instängd och med ett tålamod som redan från start ligger på minustal pga så jävla jävla jävla varmt. Och eftersom corona fortfarande är en grej klär vi oss fortfarande regelbundet i plastoverall på arbetstid. Återigen, det är inte över, och kommer sannolikt inte vara det på mycket länge än. Nåväl, värme innebär att det här är just nu är en ganska stor del av vår lediga tid.  Vatten, vatten och mer vatten. I badform, flytande form och glassform.  Jag försöker vila när jag är ledig (vilket det känns som att jag är typ jämt även om det är lite kvar till semester) vilket har blivit lite av min expertgren senaste tiden. Jag får mycket gjort hemma och det känns skönt. Dessutom har det lett till att saker lever i min trädgård! Nu har jag förvisso fått en del plantor, men några saker har jag drivit upp alldeles alldeles själv, och att se pumpabladen ta mer och mer plats, se gurkan slingra sig i sin pallkrage, se kålen växa allt närmare skörd och se majsen krypa högre och högre upp i fönstret är lite av magi för mig. Att det tyvärr också lett till att jag blivit en galen person som sena kvällar smyger runt i min egen trädgård, pratandes med mig själv samtidigt som jag med en spade i högsta hugg letar sniglar, eller längtar tills jag får klippa gräsmattan igen för att det här med täckodling har blivit superkul, pratar vi tyst om. Livet går ganska lugnt till med andra ord. Jag har tid för reflektion och det är skönt. Jag har tid för mig och det är viktigt. Jag har tid för att känna allt och det är nödvändigt.  Jag har ställts inför dilemman så enkla och samtidigt så svåra senaste tiden att jag till slut skrev en avvikelse på mig själv när det inte längre handlade om att värna om livet och vi inte tilläts värna om döden. Det är ett varierande älskat svårt jobb att ha med människor att göra - såväl som drabbad, närstående och andra vårdgivare. Utvecklande och underbart. Och svårt. Så jag gör mitt bästa, och sen hanterar jag. Jag tränar när det slutat hetta och svalkan smyger fram på sena kvällar. Känner efter och ger kroppen vad den för dagen behöver. Idag något så enkelt som en springtur och några chins, med ingenting i öronen utöver kvällen i sig själv. Igår något så enkelt som inget alls.  Det var fortfarande väldigt varmt att skruva upp pulsen några hack, men både kroppen och knoppen tackade mig efteråt och jublande skuttade vi hand i hand hem över ängen. Jag skojade om det där sista. Livet va, vänner. Jag är ledsen över det här osammanhängande svamlet. Tack och förlåt om ni tagit er ända hit. Nu är det dags för duschen och sängen. En lång jobbdag står på schemat imorgon, ytterligare en på onsdag och sen är det dags för semester. Eller hemester. Renoveroester (dvs ska måla hus och kratta grus) (det rimmar ser jag nu. Vad kul!). Det dröjer förhoppningsvis inte 3 veckor till nästa gång vi ses. Renovera brukar ju kunna generera sina inlägg, om en så säger. Sov nu, Ida, och avsluta dina patetiska försök att få ur dig ett klämkäckt slut på det här dravlet! Tack och HEJ!