Om rädsla och revanscher. Bland annat.

Lördag och i bilen på väg en timme norrut. Ett barn är avlämnat hos kompis, ett annat på väg mot destination mormorochmorfar, jag har varit något finare än till vardags i ca en timme och har redan hunnit lämna chokladspår på mig själv. Perfekt. Önskar mig tydligen en haklapp i julklapp nästa gång! Jag fyllde år i måndags, en högst oanmärkningsvärd ålder om 29, och firade det hela under helgen innan med orimligt mycket glass och mat. Och tårta, som inte var för mig förvisso men trots det (och trots tårta) mycket god! Och på självaste födelsedagen ett bad, givetvis.  Inte ens kallt, faktiskt. Och idag är det alltså dags för egentid. Vi ska till Stockholm och inta mer mat, sägs det. Jag är glad och lite lite taggig. Jag är, och kommer sannolikt aldrig bli, bekväm där igen. Alltid ögon och öron på någon nivå av helspänn, musklerna alltid lätt aktiverade. Det handlar om att kunna andas på en plats som för mig saknar luft, och det är svårt. Och jag tillåter det vara så för att det måste få vara okej.  Nåväl, nog om det!För en vecka sedan sprang jag i skogen igen, den där skogen som la grunden för en helt ny svordomsvokabulär sist jag hanterade den. Vädret hade på en vecka skiftat från vinter till sommar och jag tog tillbaka den äckeljobbiga sträckan så den blev min istället för ett mörkt moln.  Den var för övrigt fortfarande svinjobbig. Men det är okej. Känslan var fin och de där vyerna jag visste skulle vara magiska var just precis det. Det blev en bra tur! Jag har spenderat den här veckan med att jobba, gräva ned plantor i hinkar, springa långt (och kort) och hälsa på farmor. Jag har cyklat och trodde jag skulle behöva boxa något väldigt hårt efteråt, fast det behövdes aldrig. Jag har återigen fått klä mig i plastoverall flera gånger om, och däremellan se fina platser. Och äta lunch på en brygga i duggregn. Skryt skryt. Ja, ni ser ju. Ljusa tider och försommar är här. Det vore gräsligt att klaga nu!HEJ!