Om ett bra mycket sämre träningspass och en kurs i svordomar

Det här är ett sånt där inlägg som jag borde skriva direkt när jag känner det för att det ska återges så autentiskt som möjligt, men tillfället föll mig inte i händerna idag. Men jag ska ändå göra ett försök, inte för att det kanske egentligen är speciellt viktigt eller ens intressant, utan för att jag behöver det. Som så ofta annars när jag är här och lämnar digitala spår efter mig.  Jag tränar mycket. Det har, som vi tidigare diskuterat här, gjort saker med min kropp, men det har framför allt fått mig att må bra. Jag har sällan "dippar" i min träning och jag ger mig med glädje ut i alla väder. Jag backar inte för tungjobbat, blött och lerigt, sveda och skakande muskler. På gott och ont. Och jag får beröm för den disciplinen, beröm som jag faktiskt kan se att jag förtjänar och som jag är stolt över (och en och annan lätt nedlåtande kommentar, men vad vore det för spännande med en perfekt värld?). Men ibland, som idag, så är det varken kul eller speciellt smart att träna. En sån där dag där allt som EGENTLIGEN är fint blir fult och jag överväger att kasta bort varenda liten genomliden minut till förmån för stillasittande och storpack av glass och godis.  Och det är det jag ska få ur mig den här gången.  Det börjar med dygnsjobb, och jag vet att jag måste till Trosa och hämta hunden när jag är klar. Jag vet att det finns ett fint och oerhört tufft terrängspår i närheten av föräldrahemmet, ett spår jag aldrig testat men är nyfiken på, och som jag tänker är en bra start på dagen. Förutsatt att natten blir skaplig, vill säga. Vilket den ju INTE blir, och med blott dryga 2 timmar sömn i kroppen gör jag en mental utstämpling från jobbet.  (Jag lägger in en badbild från senaste doppet här. Dels för att bryta av all text lite. Dels pga fin.) Och jag VET att det här sätter käppar i alla träningshjul jag har, för min kropp klarar inte tuffa fysiska prestationer efter sömnlösa jobbnätter. Jag känner mig själv innerligt bra på den punkten. Men för en gångs skull släpper mitt sunda förnuft sin inre tjurskalle lös, och trots att jag kommer på att jag inte ens har mina trailskor med mig utan bara vanliga löparskor hittar jag snart mig själv i ett fantastiskt skogsspår. Förutom att precis allt är otroligt ofantastiskt.  Jag känner redan efter en kilometer att jag längtar tills det här förbannade löppasset är över. En OTROLIGT dålig känsla efter en (1) kilometer på en sträcka som är 12. Inklusive bergsklättring (sant). En sträcka som jag inte ens kan kapa och göra kortare eftersom jag har NOLL koll på var jag är och min familj hade behövt anlita missing people innan kvällens slut om jag försökt mig på en genväg.  Dessutom bjuder förmiddag 13e maj på oupphörligt snöblandat skitregn, stabila 2-4 plusgrader och blåst som på något oförklarligt vis alltid verkar blåsa rakt emot mig. Det är snorhalt på sina ställen eftersom jag har fel skor och det är dyngsurt precis överallt. Dessutom är jag trött. In i märgen trött. Och efter 4 kilometer blöt in på bara kroppen. Till om med det här, som en bra dag (oavsett väder) hade varit en makalös plats, blir bara en härva av kyla och blåst och regn och trötta ben.  Och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kan springa så mycket uppåt utan att NÅGONSIN springa nedåt? Försöker njuta av lugna, något flackare, skogsstigar och en podd som förmodligen är det enda som gör att jag fortfarande har sinnet i behåll, men det är svårt när jag inser att jag bara har sprungit halvvägs. Och att jag har precis lika jävla långt kvar. "Tänk att du springer hemåt, Ida. Du är på väg tillbaka nu." Men idag är det tungt. Riktigt riktigt tungt.  Sen springer jag fel, och får springa tillbaka för att försöka hitta rätt spår igen. Kan bara tänka att det gör den här skitsträckan ÄNNU längre. Och när jag sedan hittar leden igen och inser att rätt väg går rakt uppåt på ett rejält högt berg blir jag så nära på gråtfärdig en kan komma utan att faktiskt börja gråta. Jag är så jävla jävla trött. Varför i HELVETE tog jag på mig det här idag?  Väl uppe igen, några ytterligare backar senare, möts jag av vad jag normalt sett hade tagit som mental ecstasy men som just nu bara skrattar mig i ansiktet, allt jag vill är att stanna och skrika "din lögnare, SÅ FAN HELLER att jag är!!" innan jag lägger mig ned på marken och ger upp och hoppas att någon, vem som helst, en knarkare eller våldtäktsman eller vad fan som helst, hittar mig.  Fast så gör jag ju inte. Såklart. Jag är ju inte sjuk i huvudet. Och inte speciellt sugen på att dö en hypotermidöd heller, för den delen.  Jag inser efter vad som känns som en evighet att jag nog börjar närma mig någon form av slut på det här. Innan vägen verkar vända bort igen. Men SLUTA nu. Jag orkar inte mer! Jag är kall, blöt, trött, hungrig och jag har en sjuhelsikes halsbränna.  Och sedan, rätt vad det är som från ingenstans är jag klar. Aldrig har jag väl varit så glad åt att ett träningspass är över. Mina redan ömma muskler (jag kan ha råkat gymma lite hårdare än planerat igår) ömmar ännu mer och skriker efter vila, jag huttrar trots att jag bytt till en torr tröja och drar upp värmen i bilen. Och sätesvärme. Och rattvärme! Tack du högre makt och uppfinnare av värmefläkt i bil.  En dryg timme senare är jag hemma, nyduschad (VARMT) och väl påklädd i soffan under mitt täcke med en tallrik nudelsoppa i knät. Snart kan jag få sova lite. Känner mig lättare när jag är varm igen. Känner att jag inte kommer göra samma misstag en gång till och känner mig nöjd med den lärdomen, och inser att om något bygger mental styrka att ta sig igenom skit så är det såna här skitlöprundor. Och det känns som ett sunt beslut att få den här resan ur mig så den inte hänger kvar till nästa gång.  Men fan alltså. Det är inte bara kul och leenden och hejarop och beröm när en tränar. Även om Instagram kanske säger så ibland. Ibland är det 12 kilometer gråtfärdighet och önskan om att pinan ska vara över.  Nästa gång är det jag som tar revansch. Den där sträckan ska bli min vän. Så småningom.  Bild från en bra mycket bättre dag, när Ronja inte hälsar mig välkommen med ett "det syns att du har sovit, för du ser ut som en häxa under ögonen". Skaffa barn peeps. De är kul och snälla nästan jämt. Om ni orkat er ända ner hit så tack ❤ och förlåt.  HEJ!