Om det jobbiga i att bli stor.

Hon är arg. Retsam. Som en tonåring i en mycket liten kropp. Fräser, hånar, sarkastisk. Attityd. Hon retar gallfeber på sin syster för att hon med flit vill få fram en reaktion. Struntar i direktiv. Som sölar med flit. Stänger av öronen. Arg och irriterad. Ser att hon har nära till tårar men vägrar släppa fram dem. Gnällig och förbannad. Spärrar upp ögonen och utbrister ett "mäh VADÅ?!" flera gånger om dagen när tålamodet till sist tar slut och man ber henne skärpa till sig lite. För En. Jävla. Gångs. Skull.  Lirkar. Hotar. Skäller. Försöker. Pedagogisk. Lite mindre pedagogisk.  Söndag kväll. Jag har försökt hela veckan. Så många gånger per dag där hon beter sig illa. Lockar fram alla mina värsta mammasidor. Hon säger inte ens hej. Hon borde haft en bra dag, men hon är arg. Lyssnar inte. Vägrar prata. Eller kan kanske inte hitta orden. Och nu ger jag inte upp. Nu är det stopp. Kräver att få svar. Tvingar henne att uttrycka NÅGONTING. Sen kommer den. Tsunamin. Flodvågen som skvalpat så länge i bröstet. Besviken och ledsen på en kompis, en kompis som kanske förtjänt, eller oförtjänt, får klä skott för många fler känslor som legat oidentifierade. Förstår. Vi kramas. Hon svarar jakande på frågan om det är jobbigt att bli stor. Att tvingas ta ansvar. Att helt plötsligt ställas inför saker som måste göras, som vi säger åt henne att ansvara över. Mer tårar. Många från henne. En diskret från mig. Att passa in. Och samtidigt vara bara sig. Att vara stor. Och samtidigt vara liten. Jag förstår henne. Ä.n.t.l.i.g.e.n. förstår jag henne för en liten stund. Vi pratar. Hon sittandes på köksbänken med sitt blöta ansikte lutande mot min axel, mitt ansikte i hennes hår och mina armar runt hennes stora lilla kropp. Om att det ska vara såhär. Att vi ska bråka och skälla, att det ingår, att vi ska vara osams och tycka olika och ryka ihop. Men att vi ska lappa ihop på slutet, berätta för varandra, hålla om, bli sams och säga förlåt om vi behöver. Att vi måste kunna prata. Att vi måste kunna lyssna.  Hon är lättad efteråt. Hon säger det inte. Kanske förstår hon det inte. Men jag märker. Som att vi lyft ett berg från hennes axlar. Hur hon flyger fjäderlätt och skrattar och ler. Hur kvällen går nästan alldeles smärtfritt. Hur hon sitter under en filt i soffan och läser. Hur hon somnar lugnt till sin ljudbok. Tillsammans bestiger vi berg och tillsammans delar vi hav. Och ganska många gånger däremellan skrattar vi tillsammans. Eller skriker på varandra. Och hon är alldeles perfekt liten mitt i allt det stora, och alldeles perfekt stor mitt i allt det lilla. Och när hon inte vet det själv, ska jag veta det åt henne. Våra egna stora små ansvar över varandra.  HEJ!