Om att vara hemma

Mitt lilla hus. VÅRT lilla hus. Vår lilla trädgård, vårt lilla potatisland och en jäkla massa körsbär. En ledig dag i livet och jag har spenderat den på platser jag vill med personer jag älskar och med saker som gör mig till mig. Skitig och svettig som en gammal oxe, i hängselbrallor och med mina bästa gummistövlar, slet jag som ett djur med att flytta träd, stockar och gamla stubbar på förmiddagen medan Micke plockade körsbär och Freja käkade vinbär i Pippi-utstyrsel. Vi har svinmycket vaddetnuärförbär, för övrigt. Självplock erbjudes om närstående vill! Vi spenderade eftermiddagen i Trosa med bad och spontan middag, barnen sover och jag har rensat potatisland. Första stunden med en podd i öronen, andra stunden med sommaren. Älskar ljudet av ingenting som är allting. Syrsor som spelar. Insekter som surrar i hörnen. Löv som prasslar sådär stillsamt som de bara gör på sommaren. Någon som är ute och går. Någon enda enstaka bil. Mina egna händer som röjer bort ovälkommet ogräs. Stillsamt. Lugnt. En tid för energipåfyllning trots att jag hela tiden gör något. Det där sommarljuset som bara finns några få veckor om året, färgblandningen.  Det är här jag samlar kraft, i mitt hem. Inom min tomtgräns. I det där gula huset som är lite fult och snart ska målas om. I det som är mitt, som jag, vi, har byggt upp. En liten oas i världen men som för mig är mitt palats. Jag behöver inte mer än såhär för att må bra, för att känna att jag räcker till och har allt jag behöver nära tillhands. Precis här ligger jag just nu. I soffan på en uteplats som just nu är lika delar växthus. Andas. Lyssnar. Är utan att behöva vara. Ett privilegium. Det behöver inte vara mer avancerat än såhär.  HEJ!