Om att springa fort och hoppa högt

Jag vill prata om en sak idag. Mig själv. Närmare bestämt min kropp. Den som bär mig. Som HAR BURIT mig i nästan 29 år. Och dessutom burit på en hel del annan levande materia i inte mindre än två omgångar. Det är lätt att vara kritisk. I synnerhet mot sig själv. I synnerhetens synnerhet mot hur man ser ut.Men jag upprepar: den har burit mig i nästan 29 år. Jag förstår om den cravear lite tacksamhet. Så jag gav den en belöning för 2 år sedan. Eller rättare sagt, Micke ville göra en förändring och jag hängde med. Och på vägen hände något. Plötsligt spelade det lite mindre roll hur den lille kroppen såg ut. Och om jag ska vara ärlig hängde jag nog inte riktigt med i att det ens skedde en förändring utåt, för helt plötsligt kan jag springa fort. Och långt. Jag kan hoppa högt. Lyfta tungt. Bära mig själv. Och jag blev gladare, hittade en rutin som gjorde mig gott och allra helst vill jag träna hårt, svettas mycket och sen bada kallt. Den där ångesten som bor i min kropp har fått mindre spelrum, den håller sig undan så länge Jag håller mig framme. Jag skrattar mer, ofta, fult och genuint. Och man ska inte hålla på att jämföra. Men... Det skedde. Idag. Mellan 2016 och 2020. Vilken bonus ändå. För även om det egentligen inte spelar någon roll så spelar det faktiskt ibland lite roll. Om inte annat för en själv.  Tack Kroppen, igen. Tack för att du hänger med på allt jag ber dig göra. Att du låter mig stå uppochner, att du låter mig chockera dig med kyla, att du står ut med alla blåmärken när jag klättrar över stockar och nät, under bilar och trådar, genom armgång och gyttjebad. Vi ska nog bli vänner en dag, du och jag ändå. Du fortsätter bära mig framåt, så fortsätter jag att träna, sova, äta ostbågar och toblerone, skratta, dricka ett glas vin då och då, älska mat och göra allt det där med någon form av vettig balans. Så ska vi nog må bra tillsammans i många år till, ska du se! ADJÖ!