Om att landa när en kan

Alltså. Det här med att ta vara på tiden när den ges, det är ändå lite av min paradgren. Senaste tiden har det varit så sjukt givande saker jag gjort för mig själv. Känt allt. Fällt en tår när det behövts. Sovit några timmar mitt på dagen någon gång. Gått en promenad och badat naken på en tom badplats. Lagt tid hos en sjukgymnast. Pratat. Varit tyst. Fotat små fötter en dag när han och jag lämnade mamman ifred. Jag har skrattat gällt och fult, pratat för mycket och för högt, kramat om och kramats om. Saknat och bestämt mig för att sluta med det. Busknackat på en tjuvkikad ruta och skrattande sprungit därifrån som någon i lägre tonåren. Och gömt mig i ett hav av blommor en dag när det mesta spårade ur.  Underbart ansvarslöst sådär som bara en vuxen kan bli ibland. Helgen har innefattat mycket socialt. Det har varit AWs, nattgäster och en väldigt mysig kräftskiva med nya människor. Jag har druckit vin (måhända något glas för mycket) och bakisbadat. Landat på mina föräldrars farstutrapp, suttit i jeans och tänkt att det är skönt att det blivit svalt. Tänkt att det kanske var årets sista hoppbild jag fotade för några dagar sedan och att tiden för kyligare ensambad kanske är här. Jag avslutade med en långpromenad med Henne i öronen, hon som får mitt hjärta att sjunga, min hjärna att stanna och munnen att le. Klok som en bok, min kära Anna. Det handlar om att ta vara på tiden, den lilla som finns när den ges. Det kommer komma stunder när jag inte lyckas med det, men just här och nu är jag makalöst bra på det.  HEJ!