Om att inte vara så glamorös - och inte låta någon annan vara det heller

Jag är inte en speciellt glamorös person. Jag stod och bytte ut ett av mina örhängen idag och tyckte liksom att det var grej of the day. Och jag är på så många sätt väldigt operfekt, jag har en tendens att prata negativt med mig själv i perioder och jämför därmed mig själv med andra - och mår dåligt för alla är så snygga och bra. Och det är inte jag vareviga dag.  Så jag har hittat en lösning, en ganska befriande sådan! Den är i två delar.  1. Undvik utforska-flödet på Instagram. Jag älskar Instagram. Hatar dock vad Instagram gör med oss. Matningen av perfektion in i våra sjukt operfekta världar. Följer numer bara personer jag mår bra av, och struntar i det där förstoringsglaset för det gör inget bra för mig.  2. Sätt in perfekta personer i oglamorösa situationer.  Typ såhär.  Fifty Shades. Vilket överflöd! Här är det glam, det har man ju fattat. Kramiga nätter, fräsiga bilar, enastående lägenheter, resor till höger och vänster.  Tänk er första magsjukan.  Tänk er den där fantastiska resan till Karibien, tänk er ett kallt glas vitt och en skaldjursplatå som skulle räckt till halva Afrikas befolkning om de fått chans att smaka, en härlig tur på vattenskotern tillbaka till lyxyachten. Och sedan den där köraren i magen, när man inser att musslornas kylkedja varit högst tveksam. Sedan ligger man där, på golvet vid en latrintoa och önskar att man ska dö pga magkramper.  Eller när ens fantastiska ungar har börjat på förskola och mitt i natten vaknar och kräks ned hela sängen. Oavsett inkomst är det inte så jäkla glamoröst. Faktiskt.  Här är ett annat exempel.  Höggravid och vacker, ballonger och vacker trädgård.  Vet ni vad jag gjorde när jag var gravid? Jag kräktes under en tenta (två gånger), somnade sittandes på toaletten med handfatet som huvudkudde och funderade över om det var normalt att det RANN mjölk ur brösten flera veckor innan beräknad förlossning. De flesta som varit gravida känner nog igen sig. Och det är väldigt väldigt okej. För hur fin man än må vara vid valda tillfällen är det ingen dans på rosor att vara gravid - varken som normal dödlig, prinsessa eller kändis.  Och här, vilken lycka! Äntligen är bebisen här. Snygg är hon också, den nyblivna mamman. Väldigt vacker. När jag hade fött Ronja gick jag hem i fleecedress (blek som ett spöke och med tveksam frisyr), nästan smög ut för att jag trodde att någon snart skulle komma på mig med att sno med ett barn hem från BB. Förutom det faktum att den här bebisens mamma både har supersnyggt hår och är sminkad tänker jag mest att det känns vågat att vara klädd i vitt?  För där och då, när man står där, måste ju det enda man kan tänka på vara: 1. Hoppas det inte syns att jag har elefantbinda på mig.  2. Rinner det något längs benet? Säg att det inte läcker, snälla? 3. Fa-an alltså vad ont det gör i brösten.  Det här är en superbra strategi faktiskt, och jag tar till den med jämna mellanrum när jag känner mig ful och dålig, som en påminnelse om hur det är på riktigt. Hur många filter vi än använder, hur selektiva vi än må vara i våra publiceringar, hur välgjorda filmer, tv-serier och böcker än är så finns det en ganska normal verklighet där bakom. Och kan den inte visas utåt kan jag skapa den själv.  "Fake it until you make it" Eller bara un-fake it.  Det här är en direkt screenshot från #goals på Instagram. Det här är inte på riktigt. Rekommenderar noll personer att kolla in den. Jag vill bara påminna er om det. Det här är inte vad livet är, livet är det som tagit oss fram till bilden, och det är aldrig en spikrak smärtfri härlig promenad. Det är en löptur i uppförsbacke genom taggtråd och 10.000 volt.  HeJ!