Om att andas, åka skidor och posta blogg.

Skrev ett blogginlägg i bilen i förmiddags. Efter att ha publicerat det i 53 minuter gav jag upp. Vi börjar om. Med Wifi. HEJ! Två veckor, kära ni. Tiden springer. När jag har sådär asmycket att göra, i det här fallet jobb, måste jag gå upp i det. Leva det. Äta det. Sova det. Sen reboot. Andas. Vila. Och den här gången också skidsemester. Men rätt ordning nu. Vad har hänt sedan sist? Nyår hände. ANNA hände. I sin lilla vita racerbil kommer hon inrullandes på min gårdsplan. 20 timmar. Hon som ger mig tid. Ger ork. Uppskattar kokkaffe. Snörar på skor i alla väder. Den här gången soligt.  Vi pratar om glädje. Hästlego. Vardagsliv. The Sims. Ångest. Andas andas. Pratar och skrattar. Sen tar vi farväl. Tackar 2019. Välkomnar 2020. Slänger av oss kläderna och efter mycket tveksamhet (från henne) får året sitt eviga farväl i isisiskallt vatten. Hon som aldrig badar gör det på nyårsafton. Hejdå decenniet. Hej ett nytt. Vi gör efterrätt. Pratar. Spelar spel. Äter mat. Och står på huvudet. För att världen så ofta behöver ses på från fler perspektiv än bara ett.  Vi skålar i alkoholfritt med min familj. Ser avlägsna fyrverkerier. Kramar om. Årets finaste avslut. Och nu då alltså, skidsemester. Vi kom hem för några timmar sedan från snö, ljus, friskluft, rörelseglädje. Ett stukat revben (inte på mig). En stukad höft (inte heller på mig). Barn som kliver långa utvecklingssteg. Mycket socker. Reboot.  Och sol. TACK ÄNTLIGEN! Väskor är uppackade. Tvättmaskin igång. Värmen i huset är på uppgång. Vardagen närmar sig. Vi har haft ett långt och skönt jullov men ser fram emot normala rutiner igen. Där vi ansamlar mest på något sätt. Ställd klocka, jobb och skola, träning och normal middag. Mitt ansikte ser ut att ha varit på ravefest och genomgår ansiktsmask nummer två. Mitt hår ser fram emot egen dusch (!). Min kropp ser fram emot egen säng (!!!). Är ni tillbaka på banan nu? Bra. Jag med. HEJ!