Om ångest

Jag som alltid skrivit när jag mått dåligt, när saker gjort ont och skorna skavt både på häl och tå. Jag som alltid kunnat sätta ord på gråten, på ilskan, på ångesten, på glädjen och på kärleken. Jag som alltid... tills alltid helt enkelt tog stopp. Jag har vetat att det en dag kanske skulle komma, stoppet. Jag har väntat, hoppats att jag haft fel, stått emot stormar på vägen och fått ont om och om igen, tänkt att det blir nog inte så farligt ändå. Tänkt att den där hjälpen jag borde söka kanske inte behöver sökas. Jag fick ju faktiskt lite terapi, där precis efter. En terapi som bad mig terapia bara och endast det, som släppte mig när hela mitt darrande ångesthjärta började utveckla drakvingar, som bad mig ringa någon annan. Man ringer ingen annan. Man väntar. Man hoppas. Och man tror. Tills livet som man hållit på spänn, gummibandet man balanserat på, tappar sitt grepp och du både faller och får slag efter slag efter slag. Och medan du ligger där på marken, i din cirkel av ångest, under den blöta tunga ångestfilten, stickandes en tröja av ångest med ditt ångestgarn, med ett bröst som är för litet för ett hjärta som är för stort och med luftrör som stramar åt, knyter sig i halsen och sätter stopp för inandningen, eller är det utandningen? Och allt gör så ont, så ont, så så ont. Då ber man om hjälp. Och då kan man gå i KBT. Och då kan man lära sig att räddningen kanske är orden. De man inte velat besvära med. De som gjort att jag nu krupit in i mina mörkaste rum, för att dra fram mina allra allra värsta jag i ljuset, sola dem och ge dem nytt glitter, öppna fönster och dörrar, släppa in och släppa ut och acceptera och tolerera. Och hålla om. Trösta den lilla personen som också är jag. Hon som aldrig försvann utan bara gömdes undan. "Syns hon inte så finns hon inte." Men jag finns. Alla mina jag finns. Den rädda, den osäkra, den smarta, den nyfikna, den glada, den starka, den splittrade, den engagerade, den ambitiösa, den trasiga, den fina, den kloka, den fula, den roliga, den snälla, den elaka, den hemska, den ångestfyllda, den otillräckliga, den pretentiösa, den korkade, dumma, stroppiga, äckliga, vidriga. Den omtänksamma. Hon som håller om. Den som behöver hållas om.  Hur jag ibland har stått på alla fyra, med en hand som försöker lyfta skinnet över bröstkorgen och göra det större i ett försök att ge lungorna mer plats, hur andningen har gått alldeles för fort, hur tårarna har fuktat mina kinder, mina haka, min tröja, min kudde, mitt täcke, min arm, min kropp, hur jag klamrat mig fast i lakanet och soffkuddarna och kvidit. Hur jag flytt. Och hur jag kommit tillbaka. Hur jag varit så rädd så rädd så rädd för att dö. För att du ska  dö. För att han eller hon ska dö.Det behöver inte vara såhär. Man måste inte må såhär. Och jag vill tro att jag förtjänar bättre. Jag vill sluta slå på mig själv, jag vill sluta se allt som är dåligt med mig, jag vill visa mig själv acceptans och omtanke, jag vill försöka se om så den minsta lilla glimt av vad andra säger sig se och jag vill våga tro på den. Det räcker nu. På återseende. Sånt ska tydligen vara bra. /I