Några ord om livet.

25 mars var det vi hördes senast, bloggen och jag. Eller ni och jag, beroende på hur man ser det. Livet va. Vilket äventyr. Går så förbannat fort att man får vara glad om man hinner med att uppfatta fartvinden när det drar förbi. Jag hade tänkt skriva något om en vår och en sommar som kändes för kort, om saker man ville göra men som inte blev av och om allt som var tungt men som kanske en dag ändå kommer bli bra. Om hur man faktiskt fortsätter andas trots att det känns som att hela kroppen sätter stopp och att jorden snurrar trots att tiden står stilla. Om sår och hur ont de gör, men att läkningsprocessen gör en stark. Sedan tittade jag igenom vilka bilder jag skulle kunna tänkas ta med i det här inlägget och påminner mig själv om påminnelsen om att livet är mer. Att sommaren trots allt innehöll allt sånt som sommaren ska och att otillräckligheten bor i mig och enbart där. Åtminstone oftast. Vikten av att vara glad, att skratt befriar och förlöser, och snälla låt mig fortsätta skratta för högt för en dag - kanske, någon gång i en framtid vi inte ännu känner till - kommer det vara just det som gör att jag inte glöms bort. Jag tog i alla fall en mycket stillsam examen. Inget som firades, men som betydde mycket, och att få börja jobba fulltid igen har gjort mig väl. Det blev inte ett vackrare avslut än såhär. Tack och förlåt alla inblandade (kanske allra mest Karin. Blir gråtig när jag tänker på vad du betytt för mig. TACK för din närvaro, för din ork, för dina skratt).  Jag ska sammanfatta en semester. En semester som innehöll en resa norröver, ett bröllop, en dotter som sjöng ingångslåten (nej men SNÄLLA?), löprundor, bad, ångest och alla känslor däremellan. Som innehöll en auktion där jag av högst oklar anledning kom hem med en 10-liters kaffekanna och 20-liters kastrull, men varför inte så att säga? Det var i alla fall inte en 80-talsoverall för scoter-turer eller en låda osorterat handarbete från 1946. Man får vara glad för det lilla, och kaffepannan kom till nytta bara dagar senare vid sagda bröllop. Bland båtturer och kvällsdopp, jobbpass och minigolfrundor, skratt och gråt, hotellnätter och hängmattan, hemmadagar och kräftskivor, hundpromenader och träningspass, Netflix och Disney+, sol och regn skedde trots allt livet. Jag litar på att livet tar mig dit livet vill. Att våga lita på det. Att det kommer bli rätt, bara jag har tålamod nog. En annan dag kanske jag kommer med något matnyttigare än det här.HEJ! PS: är det mycket bilder på barnen säger du? Jo tack. Men så är de jävlar i mig 50% jag och 100% bäst också. Tack på förhand.