Min tid är nu

"Acceptera det du inte kan förändra." Om ni visste hur många gånger jag sagt den meningen sedan jag läste den i alldeles rätt tid. Ett sånt där uttryck man fått höra genom hela livet, och sedan rätt vad det är får höra en gång när det verkligen precis behövs. Och det sätter sig. Precis så var det för mig.  Och förutom att göra svåra saker mer begripligt väcker det reflektion. För vad kan jag FAKTISKT förändra när jag känner att jag behöver det? Sällan andra. Ofta mig själv. Ibland ingenting. Och då förändrar jag. Eller accepterar. Ibland både och. Tid, kära ni, är något jag värdesätter i fler än en form. Tid för mig. Tid för familj. Tid för tystnad, för jobb, för träning, för vila, för vänner. Tid då jag får mår bra. Och tid då jag får lära mig. Min tid är viktig, den jag haft och den jag har framför mig, den jag delat och den jag varit själv, och den här sommaren har på gott och ont lärt mig att MITT sätt att värdesätta tid inte nödvändigtvis delas med ANDRAS sätt att värdesätta tid. Att tid jag spenderat till saker jag värdesätter inte betalat sig tillbaka på det sätt jag förväntat mig och som ibland gjort mig arg, och ibland gjort mig sorgsen. Som gjort att jag velat springa, skrika, slå en knuten näve i ett träd eller stå på knä i en sjö och gråta och låta allt det som gör mig ledsen sköljas bort tillsammans med ett bad.  Och då tar jag mig tid att andas. Acceptera det jag inte kan förändra. Acceptera att hur andra väljer att göra, att säga, att känna, att göra sina val aldrig kommer gå att förändra, i alla fall inte av mig. Och så får jag försöka förändra hur jag ställer mig till det. Hur jag ska bemöta det. Hur länge jag får vara arg och ledsen. Hur mycket tid och energi det får ta innan jag är färdig och lägger ner och laddar om. Det får ta lite tid att vara ledsen, om det ger mig mer tid att skratta efteråt.  Och trots att det varit en tid med viss tyngd, ett visst mått av frustration och skitiga känslor som inte hade behövt vara där, så har det burit med sig en hel del fint och en hel del bra personer. Och några nya gränser jag inte visste att jag hade, men som tydligen är högst påtagliga. Mer tid för leenden. Mindre tid till annat. Accepterat av dig, och förändrat av mig.  Min tid är nu.