Låg

Ibland... får jag PMS. Ca 1 gång i månaden faktiskt. Ibland väldigt lindrig, nästan så den inte märks. Ibland väldigt olindrig. Den här gången rena definitionen av olindrig.  "Men alltså... när du säger PMS, menar du att du har ont då...?" Quote från min bättre hälft. Nivån av PMS var att jag blev lite ledsen och kände mig obetydlig och bortglömd för att jag tänkte att han kanske redan borde veta. Såhär nästan 11 år senare.  NIVÅN, IDA! Nedstämd. Ångestfylld. Ledsen. Ett gigantiskt tvivel på mig själv i exakt allt. En så kort stubin att den bränner av direkt. Minfält. Vet aldrig om jag börjar gråta eller skrika eller skratta hysteriskt (vilket inte helt osannolikt till slut mynnar ut i någon form av gråt). Ifrågasätter, oroar mig, nedvärderar mig själv. Sur, grinig och otrevlig - vilket bara är ett ytterligare bevis på min värdelöshet..... ju...?! Ni ser ju. PeppeN liksom.  Fast jag vet ju det här. Jag vet vad som händer och varför det händer. Och jag vet hur jag ska möta och mota det. Speciellt när det infaller alldeles ypperligt med omständigheter som ledighet och bonusdag för barnen på förskola och fritids vilket ger mig så oerhört värdefull tid för självreflektion och egentid. Tid att landa och ladda om. Här, till exempel. En tisdag i oktober där förmiddagen bjöd på efterlängtad sol. Där hjärnan ville "lugnt, långt och länge" och kroppen hängde på.  Jag och Tripp kom hem 1,5 mil senare. Leriga, glada och lugna. Det här var en onsdag. Jobbnatten hade bjudit på minimalt med sömn och kroppen var all up för rörelse men inte träning. Vi gick två kortare rundor i skogen under dagen, jag och djuret. Och sen kvällsstretchade jag. Utmanade kroppen lugnt och stilla med huvudet ned i golvet. Lät blodet cirkulera bak-och-fram. Igår mötte jag min PMS-topp. Den när så mycket är totalt nattsvart, när ångesten sitter på mig som en igel och vill få mig ur balans. Och igår var jag själv. Vilket passade mig utmärkt. Jag var i rörelse hela förmiddagen. Stängde av och satte igång på samma gång. Gick långt, gjorde tunga utfallssteg, lät armarna lyfta min egen kroppsvikt, lastade på cykeln på bilen och åkte iväg för att cykla en ny runda, någon annanstans, med nya bilder och intryck. Lät vinden slita i håret och backarna slita i låren. Sen landade jag här.  Kom på mig själv med att kunna andas igen. Och tog död på det sista av ångesten genom att skaka om kroppen rejält. En otroligt fin dag, för min del. Tog ett något varmare bad när jag kom hem, gav barnen tid genom att spela spel efter hämtningen och landa i ett kvällslugn. Som lika gärna kunnat vara precis inte alls så. Men som blev det pga ovanstående.  Idag mår jag bättre. Livet återvänder ju, även om det under några dagar känns totalt meningslöst och oerhört mörkt. Vilket såklart är svårt att beskriva för någon som aldrig behövt genomlida hormonella svängningar som de här. Jag gick ut i friska luften, tog med mig barn, hund och en kofot och rev ned ett plank. Det var precis vad som behövdes idag. Lugnet är återställt.  Nu ska jag rensa morötter.  HEJ!