Konsten att besikta en bil

Som varje år ska bilen besiktigas. Genomgå en hälsoundersökning. Och som alltid hoppas man att det där skrället ska lyckas hålla nerverna i styr och inte få för sig att tappa ett däck eller bryta en bakaxel eller nåt precis när den rullas in i undersökningshallen.  Inför i år servade vi lill-Peugeot innan besiktningen, som en förberedelse inför det som komma skulle. Vi och bilar är ju som bekant jämlikt med att hälla bensin på eld, så vi tänkte vara förutseende. Lill-Peugeot behövde tydligen en liten extra spark i baken vad gällde bakbromsar. Eller "bromsarna bak är helt slut, det behövs både nya skivor och belägg", som den snälle verkstadsherren ömsint la fram det. Ja. Det var det där med bensin på eld, ni vet. Lill-Peugeot har fått nya bromsar. Lill-Peugeot är trots detta inte helt nöjd, vad jag förstår, för sedan dess ljuder ett förhållandevis högt och skärande gnissel från vänster bak någonstans vid inbromsning. Och rullning framåt. Lill-Peugeot ska på rehab idag. Besiktningen var i onsdags. Svettigt på mer än ett sätt kan jag meddela. Häng med!  Onsdag, APT och bilbesiktning alltså. Morgonbestyr, kasta iväg barn till skolan, lämna pappan och minsting hemma och sätta sig i bilen. Som luktar kiss. Jättemycket kiss, faktiskt. Vänta vänta vänta här nu. Vad händer här egentligen? Det kanske är en tillfällighet. Jag är förkyld. Jag kan ha fel. Snälla, säg att jag har fel. Vem kan ens ha kissat här inne? Herregud, det luktar SÅ ILLA! Är det någon som kört en jävla häst här inne eller? Okej. Jag har inte tid. Snälla, låt det försvinna medan jag är på jobbet.  Det försvinner inte. Nä. Såklart. Because WHY? Åker och handlar. Känner att jag har liiite hjärtklappning över att lämna över bilen till en besiktningsman. Herregud. Han kommer dö. Och han kommer definitivt tro att jag är Sveriges vidrigaste människa. Åh herregud. Nej. Jag får ställa in. Klart jag inte ska ställa in. Jag kommer ändå aldrig träffa henom igen. Om han överlever åkturen över huvudtaget. HelveTE. När jag kom ut från affären och öppnade bakluckan landade till och med (true story) en kråka uppepå och hoppades väl att det där illaluktande skulle hoppa ut och vilja bli uppätet. TOO BAD FOR YOU, kråkjävel!  Så jag köpte en doftgran. Ja. Det gjorde jag. Med essens av "New car". Den hade kanske haft effekt om vederbörande tejpat fast den rakt över näsan. Kanske. Jag köpte en banan också. Min krishantering vid hunger är nämligen högst tveksam. Mot bilbesiktningen alltså. Visste precis exakt var den låg. Nästan. Fick till slut ta fram Google Maps och skriva in adressen. En sekunds förvirring uppstod när jag såg på min lilla skärm att det faktiskt borde ligga exakt vid den parkering jag stod på. Det gjorde den. Carspekt borde skaffa större skyltar.  "Hej. Jag ska besikta åbäket." "Vad heter den" (Här övervägde jag att svara "Ralf" men behärskade mig) "LWP265" ...... "Ochjagvetattdenlåterjätteilla menjagharnyssbyttbromsar ochdetmåsteblivitnågotfel mendenskalämnasinpåfredagochkollasupp barasåduvet. *andetag* Ochsenluktardentyvärrjätteilla menjagvetintevarför ochjagbersåhemsktmycketomursäktfördet menjagharstoppatinendoftgran ochhoppasattduöverlever jagskastädaurdensenjaglovar." Det är så fint att jag verkligen kan behärska mig vid den här typen av stress. Verkligen.  Den blev godkänd i alla fall, utan anmärkning. HURRA! Stackarn vågade väl inte annat.  Och slutet gott allting gott som en brukar säga, efter att ha identifierat bagagerumsmattan som besudlats av en rök som boven i dramat luktar bilen numera endast artificiell doftgran, och inte kiss. Eller ammoniak. Eller vad det nu var, längre. Det är kul med bil. Hallefrickin'lujah."Men Ida, hur gick det på verkstan då?""Tack bra, det var något felmonterat, fixat inom 1,5 timme (vi spenderade den tiden på ett fik, bland annat. En historia i sig kan jag säga) och kostade 0 kronor. TACK LIVET!" HEJ!