Julgransjävel, "julmyz" och 4-åring

"Hej kompizar! Idag har jag och barnen byggt pepparkakshus och bakat bullar och det var bara såååå mysigt! Så himla kul att se barnen så glada inför jul, få sätta upp myzbelysning och bara vara. Speciellt när lilla älsklingshjärtat fyller år också! Hashtag kärlek hashtag love hashtag julmys."  Så hade jag kunnat skriva. Och ljuga.  Såhär var det idag. Jag blir väckt av Ronja kvart över sex för att Freja är på väg att rymma från sängen för att hon "hör något i köket". Hon fick order om att låtsassova. Hon är fantastiskt bra på det, faktiskt. Sen sjöng vi, gav paket och sparkade iväg pappan till jobbet. För att jajamän, den lilla donnan fyller 4 år idag. Vilket är helt sjukt eftersom jag är nybliven förälder. Men så är det tydligen! Sen tänkte jag sova lite lite till pga trött. Klockan 8 frågade Ronja om jag "hade tänkt ligga i sängen hela dagen eller?!". Då blev jag sur. Och där.... kan man säga att jag fastnade lite. Vilket var skitdåligt pga planerat julbak idag. Inklusive pepparkakshus. Japp. Ni förstår ju var vi är på väg. Kaozzzz. Häromdagen köpte jag dessutom två fina julgranar. I papper. De (numera den) ser ut såhär. Fina. Superenkla att veckla upp enligt bild. "Håll bara i toppen och sprid ut pappersbitarna så står den så snyggt!" My ass, alltså. Tro inte på det. Köp aldrig en  sån där gran. Och absolut inte två. Jag säger bara det. Häromdagen lyckades jag tydligen ändå att få dem att stå. Idag välte Freja en. Jag blev inte arg. Sånt händer. Däremot blev jag, möjligtvis orimligt, arg när jag inte lyckades få fanskapet att stå igen. Pga omöjligt och Satans påfund. Och på det då att det varit lite, lite, lite mycket senaste tiden. Och till slut kan jag ha använt uttryck som "men SKIT I DET då, GranJäveL" och slängt den i väggen.  Jag vill hävda att det var julgranen som började. Faktiskt. Sen sa jag stopp. För det var ju faktiskt inte såhär Frejas födelsedag skulle bli. Det är inte så någon dag behöver bli. Så vi pratade. Bestämde att vi börjar om nu. Det var bara tidigt förmiddag och dagen behövde faktiskt inte vara en sån dag man bara genomlider i hopp om en bättre dag imorgon. Och solen sken faktiskt äntligen. Och det är kallt och snö, ÄNTLIGEN! Så vi bestämde oss för att försöka ta kort.  Ronja halvsynlig på egen begäran. Det respekteras. Sen bad jag om att få träna en halvtimme. Var ärlig med att jag nog faktiskt behövde det för att vi skulle klara av den här dagen. Så det fick jag. Tungt tungt tungt i 30 minuter. Sen sa vi (jag) tack och adjö till det sista unset av ilska i ett iskallt bad. Note to self: tofflor nästa gång. Kallt om fossingarna. Och sen blev det faktiskt (något deformerade, som vanligt) bullar, som jag fick göra själv och ifred för att barnen var upptagna. Och det blev faktiskt ett pepparkakshus som bara krävde ett enda litet utbrott från Freja. Men som de fick pynta och fixa med själva och som de är mycket stolta över.  Och nu får jag faktiskt sitta i en fåtölj, titta på en nära på klyschig solnedgång, dricka en kopp kaffe och mata mina barn med popcorn och film i väntan på middag och mormor och morfar.  En inte helt okrokig väg hit, med andra ord. Men vi landade ändå här. Till slut. Och det känns på något sätt lite fint.  För är det en sak ni behöver lära er så är det att denna kvinna är så långt ifrån perfekt en kvinna kan komma och att "myzig kramiz" motas bort med brinnande kors och vitlök i detta hem, men att det på något märkligt sätt brukar lösa sig ändå. Ingen vet hur. Men det gör det. Säg inget till någon så slipper jag bli avslöjad. Avslutande bild på födelsedagsbarnet, den älskade lilla skitungen ❤ HEJ!