Hon och jag, och en ångest

Det är måndag och vi åker bort. Bara hon och jag, tillsammans. Vi har spenderat för lite tid tillsammans senaste tiden, glömt bort vad som är viktigt för henne och hur den lilla hjärnan tänker på samma saker som min - fast på ett annat sätt.  Det har varit sådär som det ibland är senaste tiden. Ångest som trycker i hjärtat, katastroftankar, känslan av att inte våga åka bort och utsätta mig för platser där människor kan skada mig eller min familj som möter känslan av att inte vilja vara den som gömmer mig. Vill visa att det inte finns något att vara rädd för. Att vilja vara stark trots att det ibland sliter så starkt i mig att jag nog inte vågar. Förbannat det som gått sönder i mig.  Men vi åker. Hon och jag. Vi lyssnar på varandra, gör saker hon vill, myser och kramas. Lämnar ett renoveringskaos bakom oss och spenderar över ett dygn med annat på andra platser.  Sen åker vi hem igen. Jag har gett henne alla goda sidor av mig innan jag tar itu med alla dåliga sidor. Tränar ett fotbollspass och kommer hem som en ny människa.  Såhär är det att vara jag, i det som är nu. I det som blev. Allt är bättre nu, jag lever i nuet idag. Andas lugnare luft och har stoppat det där som gör ont. Och hennes och min dag. Den var bara vår. HEJ!