Ett inlägg om ljud, idag för några år sen

En kommentar. En smäll. Fler. Skrik. Sirener. Rop. Direktiv. Förvirring. Helikoptrar. Och fötter. Ljudet av tusentals steg på asfalterade gator. Ett malplacerat skratt. Ljudet av skrämmande tystnad på Stockholms gator. Hur inga bussar går och hur tunnelbanan står stilla. Tåg som inte längre är på väg någonstans. Spårvagnar som varken åker hem eller bort.  Jag som minns allt. Och sen inte minns någonting. En helg som är nästan helt borta. Vet att jag satt ute en lördag. Vet ingenting mer innan det blev måndag igen. 3 år. All tid och ingen tid. Ögonblicksbilder, men en helt obruten ljudfil i mitt huvud. En person som ändrade hela livet. Som vände alla värderingar och känslor upp och ner. Kastade iväg dem längs ett halt golv och lät dem sjunka som kvicksand när de stannade. Hur jag har greppat efter dem utan att veta vad jag skulle sikta på, utan att veta vad jag skulle få med mig därifrån och utan att veta hur mycket nytt jag skulle behöva bygga från ingenting alls.  Idag är det tre år sedan. På några sätt ett avlägset minne, på andra sätt som nytt varje dag. Något som sitter på min axel och viskar i mitt öra, något som knyter band över mina lungor, som steppar med spikskor på mitt hjärta och som invaderar min hjärna när jag minst av allt anar och vill. Fan vad det förstörde. Och fan vad mycket fint det byggt. Fan vad det har gjort ont, fan vad det fortsätter att göra det och fan vad mycket kärlek, självkännedom, mod, styrka, svaghet, tacksamhet, glädje, lugn, storm och liv som kom med på vägen. Kunna andas. Lära mig känna in. Ta mig tid att njuta.  Idag är ett annat krig än för tre år sedan. Eller kanske bara ytterligare ett. Jag står rustad inför det på ett oväntat sätt, ett sätt som kanske inte borde spelat någon roll men som gör det ändå.  Idag är det årsdag. Årets vidriga vidriga 7e april-ångest är över för den här gången. Mer ångestladdad än någonsin förut kom den mot mig, översköljde mig, åt mig för att sedan lämna mig igen. Nu andas jag igen. Genom munskydd till stor del, visserligen, men lite tryggare på insidan än om 7e april 2017 inte hade hänt. Askan är den bästa jorden. Och han gav mig mycket att bygga på.  Tryggheten i att "aldrig mer som förut" inte nödvändigtvis behöver betyda "sämre än tidigare" växte fram, ett litet darrande steg i taget smög det fram från sitt gömsle och gav sig till känna. Och jag har tagit emot, en liten bit i taget, tvekat, skjuter fortfarande ifrån mig ibland. Omfamnar, puttar bort igen och börjar om. Det får ta tid, om det så vill ett helt liv.  För att läsa tidigare inlägg om det här kan du trycka dig vidare till menyn här ovanför, klicka på "arkiv" och leta er fram till april 2017, 2018 och 2019 så hittar ni (funktionen för direktlänkar verkar ha drabbats av förkylning och fungerar inte just nu nämligen). Tack för er tid.