En liten stjärna tändes på himlen

Idag, någon gång mitt på dagen. Jag är ledig men skyndar mig lite ändå, inte stressat men lite snabbt. Känner att jag har saker som jag vill hinna med idag. En ska på kalas i helgen så vi har varit inne i stan och köpt presenter, huset behöver VERKLIGEN städas och eftersom jag vek tvätt igår är det dags att börja tvätta idag. Igen. Äter fisksoppa från igår till lunch, ger frukostflingor och yoghurt till det lilla barnet vilket gör henne överlycklig. Röjer lekrummet, Barbielådor och pennor. Hur i hela havet kan ett barn som är nästan fem skapa sådan TOTAL oreda bara genom att passera genom ett rum? RÖR hon ens sakerna, eller har hon någon telepatisk förmåga som gör att de i ren förskräckelse KASTAR sig ur lådorna när hon tittar på dem? Kan någon snälla bara skapa 1. Tuschpennor som inte torkar ut 2. Leklera som inte stelnar 3. Okrossbara leksaksmöbler 4. Självstädande lådor och golv? Tittar på klockan. Stora kommer hem snart. Påminner mig själv om kravet på att hon ska veckostäda sitt rum innan hon får göra något annat. Ständigt tjat om kom ihåg. Distraktionstillfällena för någon som närmar sig åtta år, har ett ben på sidan som vill leka hela dagarna och ett ben på sidan som är "alltså lite coolare än så" är många. Känslokrockarna. De tvära kasten mellan att kramas och få massage på ryggen till syrliga kommentarer.  Det är mitt på dagen, en av alla andra dagar. Men det är också dagen då, samtidigt som jag suckar över stökiga golv, två föräldrar behöver sitta i en kyrkbänk och veta att i den där svarta alldeles för lilla kistan ligger Han. Deras förstfödde och hittills enda. Tecknet på att fullständig meningslöshet faktiskt existerar, samtidigt som oändlig kärlek och bottenlös sorg står bredvid och håller varandra i handen. Håller handen och hoppas att det någon gång ska levereras en förklaring, ett "därför" till alldeles för många "varför", en mening till det mest meningslösa som kan drabba en familj, en förlängning av tid till någon som bara fick sex alldeles för korta månader till det som skulle vara ett helt liv.  Jag kan inte föreställa mig smärtan. Den som måste fylla varenda del av varenda cell just nu. Saknaden som finns i varje hörn, i varje sak och i varje skratt som inte längre hörs. Sorgen över att aldrig få tjata på läxor, kläder på golvet, kladdiga kläder och dumma ord. Tomheten efter armarna som inte längre kan hålla om, efter kroppen som söker närhet, efter hjärtslagen som inte längre hörs. Och inte längre finns.  Jag kan inte ge någon tröst, men jag kan vara närvarande i trycket över bröstet, den mentala styrkan jag vill försöka skicka över, de extra hjärtslagen när jag tänker på den verklighet som borde få vara något annat än just det. Och jag kan stanna upp i tacksamheten över den alldeles vanliga vanligheten, över tjaten, över fredagstacos och popcorn. Över att dörren öppnas halv två och stora kliver in, suckar över städningen men gör den. Över att lilla städade och att det PRICK tre sekunder senare mot alla odds var stökigare än innan igen. Över att de degar i köket och kivas, retas, vill jaga fram en reaktion hos den andra. Bråk och tjafs i en ganska mysig samhörighet.  Döden är rättvis genom att inte skona någon. Döden är orättvis genom att ibland döda någon som förtjänade att få fortsätta leva. Eller ens få en chans börja.  Ikväll tänder vi ljus, för lilla L och stora L, tittar på stjärnorna och vet att det idag tändes en ny. Liten, men bedårande vacker. Och oändligt saknad.  " When God took you back, he said 'hallelujah, you're home'. " Tacksam för er, (nästan) varje minut av varje dag ❤